Velvetlit

Tyst läge 2: Midsommarhantverk

Jonna vill veta vad som egentligen hände på valborg. Till midsommar på en lägergård har väninnorna regler, en påse leksaker och tre villiga killar.

Innehåll
  1. Del 1: Ett glas vin
  2. Del 2: Nio leksaker
  3. Del 3: Maj, juni och två nätter
  4. Del 4: Bryggan
  5. Del 5: Midsommarafton
  6. Del 6: Nära ögat
  7. Del 7: Loftet

Del 1: Ett glas vin

En vecka efter valborg stod Jonna Hellgren, tjugo, utanför Elsas dörr i Luthagen med en flaska vitt vin i ena handen och en påse chips i den andra.

– Jag gav dig en vecka, sa hon när Elsa öppnade. – En vecka är max. Det står säkert nåt i Europakonventionen om hur länge man får hålla sin bästa vän i ovisshet.

– Hej på dig också.

– Hej. Var är korkskruven.

Elsa Stenström, tjugoett, släppte in henne. Tjugosex kvadrat, en död basilika i fönstret och affischen där det stod There’s no place like 127.0.0.1. På kylskåpsdörren, bredvid inköpslistan, under en magnet, hängde en liten vit etikett.

Jonna såg den direkt. Jonna såg alltid allt direkt.

– 4/4, läste hon högt. – Inte fler utan kvalitetskompromisser. Vad i helvete är det här?

– Det är en lång historia.

– Jag har en hel flaska på mig. – Jonna öppnade vinet, hällde upp två glas och satte sig i skräddarställning på Elsas säng som om hon hade slagit sig ner i en biosalong. – Och chips. Börja från början. Hoppa inte över nåt. Jag vet att det handlar om tre dragkedjor, en laddare, mjöd, dina kläder och Rasmus som åt upp nån munk. Jag vet inte hur det hänger ihop, och det har hållit mig vaken varenda natt.

Elsa tog glaset. Hon satte sig i andra änden av sängen, med ryggen mot väggen, och tittade länge på Jonna.

– Du sa på nationen att du inte ville veta några detaljer.

– Jag ljög. Jag är tjugo. Jag ljuger minst en gång om dagen, det är en utvecklingsfas.

Elsa drack av vinet. Det var billigt och lite för sött. Precis lagom.

– Okej, sa hon. – Men du får inte avbryta.

– Jag avbryter aldrig.

– Du avbryter hela tiden.

– Jag avbryter inte på de viktiga ställena.


Elsa berättade.

Hon började med hur hon hade valt sin plats vid mitten av loungen, eftersom det var lika långt till var och en av dem därifrån. Jonna öppnade munnen och stängde den igen. Hon berättade om Otto, som läste Rust-dokumentation i sovsäcken halv tre på natten och tappade mobilen i ansiktet när Elsa viskade hans namn.

– Otto, sa Jonna. – Otto Lövgren. Som rodnar när föreläsaren säger ”välkomna”.

– Han sa ”ja, jag vill” två gånger, för att rösten svek första gången.

– Herregud. – Jonna tryckte handen mot bröstet. – Det är det gulligaste jag har hört. Fortsätt.

Elsa fortsatte. Hon berättade om reglerna som hon hade viskat: inget ljud, jag bestämmer, du kommer inte i natt. Hon berättade hur Otto hade bitit sig i handen när hon rörde vid honom första gången, och hur hon hade kommit ovanpå Otto, ljudlöst, med tänderna i underläppen, och rest sig precis innan han hann.

– Han var oskuld, sa Jonna. Det var ingen fråga.

– Ja.

– Och du tog den…

– Han sa ja. Två gånger. Och han tackade mig efteråt, typ. Han sa att han kommer ihåg varje ord.

Jonna drack länge av vinet. Kinderna hade börjat bli röda. Så starkt var inte vinet.

– Och sen?

– Sen kröp jag förbi kaffemaskinen, och Max hade ögonen öppna.

Jonna höll på att spotta ut vinet. Hon ställde ner glaset på nattduksbordet för säkerhets skull.

– Max? Max Öhman? Ullevi, jag var där?

– Han var också oskuld.

– NEJ.

– Han berättade det själv. Innan jag ens hann fråga. Han sa att han har snackat väldigt mycket skit.

– Han har snackat väldigt mycket skit! Han berättade för mig i höstas att han varit med ”tre tjejer samtidigt” i Göteborg!

– Han har varit i samma bastu som tre tjejer. I baddräkt. Och en av dem hade med sig sin pojkvän.

– Vems pojkvän?

– En av tjejernas. Det finns många versioner av den historien.

Jonna föll baklänges på sängen och skrattade upp mot taket. Hon skrattade så länge att hon fick torka tårarna. Sedan lyfte hon sig på armbågarna och tittade på Elsa, och skrattet hade blivit något annat.

– Berätta hur det gick, sa hon tystare. – Med Max.

Elsa berättade. Skedställning, eftersom kaffemaskinen stod precis bredvid. Max, som hade övat med kondom på en banan vid sexualupplysningsmontern under nollningen, och bananen hade gått av. Hur de hade skrattat ljudlöst som i kyrkan. Max, som hade pipit till när Elsa kom, och Rasmus, som hade slutat snarka och mumlat ”protein”.

– Jag hörde det, sa Jonna. – Jag hörde det där proteinet! Jag trodde att jag drömde!

– Och Max sa att det var en utmaning.

– Vad då?

Elsa log. Hon tog sitt vinglas och drack långsamt innan hon svarade.

– Det här är delen som du inte vet om.


När Elsa hade berättat om Acke var Jonna tyst länge.

Hon hade lyssnat på allt utan att röra sig. Acke, som hade varit vaken hela tiden, och som öppnade dragkedjan med en enda ljudlös rörelse, eftersom han hade lärt sig det i lumpen. Acke, som frågade ”får jag gå ner på dig” så rakt att Elsa aldrig hade hört någon fråga det så. Som vek ihop Elsas mjukisbyxor inne i sovsäcken i mörkret. Som slutade när Elsa sa nu, och sa att det var det svåraste han någonsin hade gjort, lumpen inräknad.

Och sedan det viskade uppdraget. Ordagrant tre gånger. Så många du kan. I hemlighet. Ju fler, desto bättre chanser. Jag lovar ingenting.

– Du bad dem ta med… började Jonna och slutade.

– Kondomer. Fyllda.

– Och de tog med.

– De tog med.

Elsa berättade om hela första maj. Laddaren som inte var en laddare. Den speciella mjöden som inte var speciell. Ottos munkpåse, som Rasmus öppnade och åt den översta munken ur utan att fatta vad som låg under den. Jonna höll båda händerna för munnen och pep.

– Jag var där! sa hon mellan fingrarna. – Jag stod tre meter bort! Jag sa högt att jag inte ville veta nånting!

– Jag kommer ihåg.

– Och du sa ”fett”. Du sa att Otto hade slagit in munkarna så att inte din ryggsäck skulle bli förstörd.

– Jag var tvungen att hitta på nåt snabbt.

– Och Rasmus sa ”snyggt, Lövgren”!

Båda skrattade så att vinet skvimpade ut på lakanen. Ingen av dem brydde sig.

Elsa berättade om Max i hotellobbyn och tysken som grälade om deklarationen. Hon berättade om Ackes blå kylväska och etiketterna som var numrerade. Hon berättade hur hon hade kramat var och en av dem under dagen: Otto i hissen, Max under filten, Acke bakom den stora eken och på bussen.

– Och vad gjorde de? frågade Jonna. Hennes röst var lägre nu. – När du kramade.

Elsa funderade.

– Otto flinade som en idiot och tryckte höfterna mot min hand. I hissen. Linnea stod en halvmeter bort.

– Fortsätt.

– Max sa till Tobbe att mjöden var jättegod. Och tryckte sig närmare. Han var hård på en sekund. Nästan komiskt.

– Och Acke?

– Acke lutade sig mot trädet och andades djupt. Och tryckte sig mot min hand jättelångsamt. Som om han tackade ja till ett erbjudande. – Elsa gjorde en paus. – Och sen sa han att han inte hade bett om nåt löfte.

Jonna var tyst. Hon snurrade glaset i handen.

– Hur många? frågade hon till slut.

– Otto fem. Acke fyra. Max tre.

– Tolv.

– Tolv.

– Och Otto vann.

– Otto vann. – Elsa tittade på kylskåpsdörren. – Han kom hit. Han hade med sig en munk. En helt vanlig munk, med sista bussen, för att han tänkte att jag var hungrig.

Jonna följde hennes blick. Etiketten. 4/4.

– Och Acke vet, sa Elsa tyst. – Han skickade ett sms på natten. Han hade vetat sen två på eftermiddagen. Han sa att han inte är arg. Och att om spelet fortsätter så spelar han, men med sina egna regler.

– Och Max?

– Max vet ingenting. Max skrev att det var den bästa dagen i hans liv, och att tysken på hotellet inte var påhittad.


– Hur kändes det? frågade Jonna. – Alltså inte fysiskt. Eller jo, fysiskt också, men… för dig. Allt det där.

Elsa funderade. Ingen hade frågat henne det. Hon hade inte frågat sig själv heller, inte ordentligt.

– Först kändes det som makt, sa hon långsamt. – Som att det är jag som bestämmer. Ända sen köksdörren på hotellet har jag känt att folk tittar på mig som nåt som ska vinnas. Och nu var det jag som satte reglerna. Det kändes… jag vet inte. Som att få tillbaka nåt som hade blivit stulet.

Jonna nickade långsamt.

– Och sen?

– Sen förändrades det. – Elsa snurrade sitt glas. – När Otto sa ”det var bara mjöd”. När Max berättade innan jag frågade att han hade ljugit. När Acke sa att han inte hade bett om nåt löfte. De var inga spelare. De var… de var människor som menade det på riktigt. Och jag fattade att jag inte kunde skratta åt dem, fast jag ville. Jag gillade dem bara. Alla tre, på olika sätt.

– Och på första maj?

– På första maj var det det roligaste jag nånsin har gjort. – Elsa log. – Du kan inte tro hur det känns när tre personer springer runt i hela Uppsala för din skull, och ingen annan vet om det. När Rasmus sitter på uteserveringen och berättar hur han ska få dig i dag, och du sitter där och vet att tre meter bort sitter tre killar som har gjort mer för dig på en dag än Rasmus på ett helt år.

– Tolv gånger mer.

– Tolv gånger mer.

– Och Otto? Efteråt?

Elsa var tyst en stund.

– Otto var ömsint, sa hon. – Han frågade om han hade nåt kvar, och jag sa att om han inte hade det så äter vi munken och tittar på nåt dumt. Och han slappnade av. Och han var helt ärligt underbar. – Hon gjorde en paus. – Men jag är inte kär i honom, Jonna. Jag är inte kär i nån av dem. Jag gillar dem. Det är en annan sak, och jag tror att det är okej.

– Det är okej, sa Jonna. – Det är helt okej.

Jonna hällde de sista dropparna ur flaskan i sitt glas. Ute var det redan halvmörkt, första veckan i maj, och träden i Luthagen hade precis slagit ut. Genom det öppna fönstret hördes en koltrast sjunga.

Hon sa ingenting på länge. Hon tittade på sitt vin.

Elsa tittade på henne. Och märkte.

Jonnas kinder var röda. Hon andades fortare än en människa borde som sitter på en säng och inte gör någonting. Låren var hoptryckta, och hon rörde dem lite, fram och tillbaka, som om hon inte själv märkte det.

Oj.

– Jonna, sa Elsa.

– Mm.

– Är du…

– Nej. – Jonna drack av vinet. – Kanske. Jag vet inte. Titta inte på mig så där.

– Hur då?

– Som att du vet nåt.

– Jag vet nåt.

Jonna ställde ner glaset på nattduksbordet. Hon tittade på Elsa, och i hennes ögon fanns något som Elsa aldrig hade sett där under de åtta månaderna. Inte förvirring. Nyfikenhet. Något hett och lite rädd.

– Okej, sa Jonna. – Okej. Nu säger jag nåt, och du får inte skratta.

– Jag skrattar inte.

– Du skrattar alltid.

– Inte på de viktiga ställena.

Jonna svalde.

– När du berättade om Acke. Hur han gick ner. Och vek ihop dina byxor. – Hon gjorde en paus. – Jag föreställde mig det. Jättenoga. Och sen föreställde jag mig att det var jag i den där sovsäcken. Och sen föreställde jag mig att… det var du. Som gick ner.

Elsa skrattade inte.

– Och när du berättade om Otto, fortsatte Jonna fortare, som om hon var rädd att stanna, – så föreställde jag mig hur det känns att vara den som bestämmer. Som säger ”nu” och ”inte än”. Och när du berättade om Max och bananen skrattade jag, men jag var också… jag har varit blöt ända sen du sa ”förbi kaffemaskinen”.

Tystnad. Koltrasten sjöng utanför fönstret.

– Jag har aldrig, sa Jonna. – Alltså med en tjej. Jag har varit med två killar, och båda var helt okej, men ingen av dem var… så här. Ingen av dem var en historia.

Elsa ställde ner sitt eget glas. Hon flyttade sig närmare på sängen, så att deras knän nuddade varandra.

– Vad vill du? frågade hon tyst. – Säg det högt. Och du kan säga nej när som helst. Precis som de sa.

Jonna tittade på henne. Läpparna var lite öppna.

– Jag vill att du berättar allt igen, sa hon. – Allt. Men jag vill att vi låtsas att det är på riktigt. Att de är här. Alla tre. – Hon gjorde en paus och rodnade så att halsen blev röd. – Och jag vet att du har sånt.

– Vad då?

– Leksaker. Jag såg din låda i julas när jag letade efter en laddare.

– Du letade efter en laddare i min nattduksbordslåda?

– Det var en nödsituation. – Jonna lyfte blicken. – Och jag har med mig mina egna. De ligger i väskan där.

Elsa tittade på Jonnas väska, som låg på hallgolvet. Den var stor. Mycket större än vad en människa behöver som kommer över för att dricka en flaska vin.

– Du har planerat det här.

– Jag har hoppats på det här. Det är en annan sak.

Elsa började skratta. Hon kunde inte låta bli. Hon skrattade så att sängen skakade, och Jonna skrattade också, röd i ansiktet, med ansiktet i händerna. När skrattet tog slut satt de mitt emot varandra på sängen, knä mot knä, och ingen av dem sa någonting.

Sedan sträckte Elsa sig fram och tog Jonnas ansikte mellan händerna.

– Ja, sa hon. – Jag vill. Jättemycket.

– Är du säker? Vi är bästa vänner. Om det här går åt skogen…

– Vi är bästa vänner, sa Elsa. – Det är därför det inte går åt skogen.

Hon kysste Jonna.

Jonna gav ifrån sig ett litet ljud, förvånat och tacksamt, och tryckte sig mot henne. Hennes händer tog tag i nederkanten på Elsas t-shirt. Och när de släppte varandra hade bådas andning förändrats.

– Väskan, sa Elsa. – Hämta den.

Jonna reste sig så fort att hon snubblade på chipspåsen.

Hon bar väskan till sängen och drog upp dragkedjan. Elsa kikade ner i den. Sedan tittade hon på Jonna.

– Jonna.

– Säg ingenting.

– Jonna, där ligger…

– Jag vet vad som ligger där.

– Där ligger fem.

Jonna rodnade igen, men flinade.

– Sex, sa hon. – En ligger i sidofacket. Och jag tänkte… om vi har tre killar, och vi är två…

Elsa öppnade lådan i sitt eget nattduksbord. Där låg tre till.

De tittade på varandra. Nio leksaker. Två kvinnor. Tre män som inte var där och inte visste att de precis hade blivit inbjudna.

– Okej, sa Elsa. – Vi döper dem.

Del 2: Nio leksaker

De lade ut dem på lakanet i en rad, som instrument i en operationssal. Elsa tände lampan på nattduksbordet och släckte taklampan, och rummet blev varmt och gult. Genom det öppna fönstret hördes fortfarande koltrasten och längre bort en buss som växlade ner på Svartbäcksgatan.

– Okej, sa Elsa och lyfte upp den första. – Det här är Otto.

Den var av glas. Smal, klar och lätt böjd, med en liten rund knopp i änden. Den var kall i handen och blev varm långsamt.

– Varför Otto? frågade Jonna.

– För att den är försiktig. För att den är kall i början och sen blir den varm. Och för att den är genomskinlig. Man ser allt.

Jonna nickade allvarligt, som om hon godkände en kandidat.

– Nästa.

Elsa lyfte upp nästa. Den var lila och stor, av silikon, och hade en sugpropp i botten.

– Max, sa Jonna innan Elsa hann. – Självklart Max.

– Varför?

– För att den är stor och högljudd och vill att alla ska se den. Och för att den har en sugpropp. Den fastnar på vad som helst och försöker se avslappnad ut.

– Han är faktiskt ganska blyg.

– Det är Max också. Han bara spelar.

Den tredje var svart och räfflad, med en liten knapp på sidan och en fjärrkontroll med sex olika mönster.

– Acke, sa de samtidigt.

– För att den är exakt, sa Elsa.

– För att den har fjärrkontroll, sa Jonna. – Och sex olika program. Och han har säkert läst bruksanvisningen.

Den fjärde var en liten, silvrig bullet-vibrator, lika lång som ett finger. Jonna lyfte upp den och vred på den i ljuset.

– Och den här, sa hon högtidligt, – är Rasmus.

Elsa föll baklänges och skrattade så att leksakerna hoppade på lakanet.

– Den är minst.

– Den är minst och låter mest. Lyssna. – Jonna tryckte på knappen. Den lilla silverkulan började surra med ett ljud som lät som en arg insekt. – Rasmus. Självklart.

– Vi använder inte Rasmus.

– Aldrig. Rasmus åker ner i lådan. – Jonna stängde av den och slängde ner den i nattduksbordslådan. – God natt, Rasmus.

De andra fem lät de vara namnlösa. De var avbytare.


Jonna klädde av sig först. Hon gjorde det snabbt, som när man hoppar i kallt vatten. T-shirt, jeans och bh, som hon slängde på golvet. Sedan stod hon bredvid sängen i bara trosorna och tittade på Elsa, med armarna i kors framför brösten.

– Din tur, sa hon. – Jag står inte här ensam.

Elsa klädde av sig. Långsammare. Hon visste att Jonna tittade, och hon lät Jonna titta. Tröjan över huvudet. Shortsen på golvet. När hon stod naken framför Jonna sänkte Jonna armarna från brösten.

– Du är orättvis, sa hon tyst. – Vet du det?

– Vad då?

– Du är som en reklamaffisch. Inte konstigt att de sprang runt i hela Uppsala.

– Du är snyggare än jag.

– Lögnare.

– Jag ljuger inte på de viktiga ställena.

Jonna var mindre än Elsa, mjukare, med brunt hår och fräknar på axlarna som fortsatte ända ner till brösten. Elsa rörde vid dem med fingertopparna, en i taget, som om hon räknade dem.

– Vad gör du?

– Jag lägger märke till saker.

– Sluta lägga märke till saker och kyss mig.

Elsa kysste henne. Och den här gången var det inte trevande. Hon tryckte ner Jonna på rygg på sängen bland leksakerna, och Jonna skrek till när glas-Otto hamnade under skulderbladet.

– Kallt!

– Jag sa att den är kall i början.

– Jag trodde att det var en metafor!

Elsa flyttade undan Otto och fortsatte kyssa henne. Jonnas hals. Nyckelbenen. Brösten, där bröstvårtorna redan var hårda, och när Elsa tog den ena i munnen gav Jonna ifrån sig ett ljud som Elsa kände i sin egen mage.

– Berätta, viskade Jonna. – Berätta igen. Otto.

Elsa lyfte på huvudet. Hon tog glas-Otto i handen och värmde den mellan handflatorna.

– Halv tre på natten, viskade hon. – Alla sover. Rasmus snarkar. Och Otto ligger och läser Rust-dokumentation i sovsäcken vid fönstret. Och jag kryper fram till honom, och han tappar mobilen i ansiktet.

Jonna skrattade andfått.

– Och jag frågar om jag får lägga mig bredvid. Och han säger ”ja”. Och rösten sviker. Och han säger det igen.

Hon drog ner Jonnas trosor. Jonna lyfte höfterna för att hjälpa till. Hon var blöt, Elsa såg det i ljuset från nattduksbordslampan, blöt och rodnande och redo.

– Får jag? frågade Elsa.

– Frågade du Otto så där?

– Otto frågade mig. Och jag frågar dig.

– Ja. Ja, Elsa, och om du frågar en gång till så skriker jag.

Elsa förde långsamt in glas-Otto i Jonna.

Jonna drog efter andan. Glaset var varmt nu, halt och slätt, och det gled in lätt. Elsa höll den där en stund, stilla, som för att låta Jonna vänja sig, precis som hon hade låtit Otto vänja sig.

– Den är böjd, viskade Jonna. – Den träffar…

– Jag vet. Det var därför jag valde den.

Elsa började röra den. Långsamt, korta tag, med knoppen böjd uppåt, och Jonna grep tag i lakanet.

– Och det är Otto, viskade Elsa. – Och han är så försiktig. Han vågar inte röra sig. Jag måste lära honom. Långsamt. Lätt. Och han lär sig fort, för han har alltid lärt sig fort.

Hon rörde glaset fortare. Jonnas höfter lyfte från madrassen och mötte henne.

– Och när jag kommer, viskade Elsa, – så tittar han på mig som om han ser ett mirakel. Och han är så nära. Så nära. Och jag säger ”inte än”.

– Säg inte ”inte än” till mig, stönade Jonna. – Våga inte.

– Jag säger inte det. Du är inte Otto.


Men Jonna kom inte än. Elsa drog långsamt ut glas-Otto och lade den på lakanet. Jonna gnällde högt.

– Varför slutade du?

– För att nu är det Ackes tur.

Elsa tog inte den svarta, räfflade leksaken. Hon gled längre ner i sängen, mellan Jonnas ben, och tittade uppåt längs hennes kropp.

– Acke frågade om han fick gå ner på mig, sa hon. – Helt rakt. Ingen hade nånsin frågat mig det så.

– Och du sa ja.

– Jag sa ja. – Elsa gjorde en paus. – Får jag gå ner på dig, Jonna?

Jonna tittade på henne. Ögonen var blanka och mörka.

– Ingen har nånsin frågat mig heller, viskade hon. – Ja. Snälla. Ja.

Elsa hade aldrig gjort det för någon. Men hon visste exakt vad Acke hade gjort med henne, och hon hade tänkt på det varje natt i en vecka. Hon gjorde precis likadant.

Ett långt drag nerifrån och upp, sedan stopp precis innan klitoris. Igen. Tredje gången rörde hon vid den, med bara tungspetsen, och Jonnas höfter lyfte från madrassen. Elsa tryckte ner dem med handflatan, så som Acke hade gjort med henne, och fortsatte.

Jonna smakade salt och sött och helt nytt. Elsa lyssnade på hennes andning och ändrade rytmen efter den. Lite fortare. Lite hårdare. Nej, för mycket, tillbaka. Hon tog svarta Acke från lakanet och förde in den i Jonna, satte på den lägsta styrkan och fortsatte med tungan.

– Herregud, sa Jonna. – Herregud, herregud, Elsa…

– Acke pratar inte, sa Elsa mot hennes lår. – Acke bara gör.

Hon tryckte fram det tredje mönstret på fjärrkontrollen. Vågor. Hon kände vibrationerna inne i Jonna mot sin egen tunga.

Jonna kom hårt och länge. Hon skrek Elsas namn, sedan Ackes, sedan något som inte var något namn alls. Låren klämde om Elsas huvud så att det ringde i öronen. Elsa slutade inte förrän Jonna knuffade henne i pannan och sa ”okej, okej, okej, jag dör”.

Elsa stängde av Acke och drog ut den. Hon lade sig bredvid Jonna och tittade på henne. Jonna låg med slutna ögon och andades som om hon hade sprungit ett maraton.

– Du skrek Ackes namn, sa Elsa.

– Jag vet.

– Och sen nåt som lät som ”blåbär”.

– Jag minns ingenting. Prata inte med mig. Jag är död.

Hon öppnade ögonen och tittade på Elsa, och i ansiktet fanns ett leende som spred sig långsamt åt alla håll.

– Nu fattar jag, sa hon. – Varför de sprang runt i hela Uppsala.


– Din tur, sa Jonna när hon kunde sitta upp igen. – Och nu är det jag som bestämmer.

– Du?

– Jag. Du har bestämt hela valborg. Nu ligger du och jag gör. Och du får inte säga ”inte än”.

Elsa tittade länge på henne. Sedan lade hon sig på rygg i sängen och bredde ut armarna.

– Okej, sa hon. – Bestäm.

Jonna tog lila Max. Hon vände och vred på den och provade sugproppen mot sänggaveln. Den fastnade. Hon drog i den. Den släppte med en smäll, flög i en båge in i väggen, studsade och föll ner på golvet som en död fisk.

Båda tittade på den.

– Den försökte se avslappnad ut, sa Jonna.

– Det är Max, sa Elsa, och de skrattade så att grannen bankade i väggen.

Jonna plockade upp Max från golvet, sköljde av den i badrummet och kom tillbaka. Hon tog flaskan med glidmedel från nattduksbordet och klämde. Det sprutade för hårt och stänkte på hennes handled, Elsas mage och lakanet.

– Oj.

– Det gör ingenting.

– Jag är ny på det här.

– Du är jättebra på det här.

Jonna smorde in den lila silikonen, och sedan Elsa, med fingrarna, långsamt. Elsa slöt ögonen. Jonnas fingrar var försiktiga och nyfikna, och de gled längs hennes blygdläppar, cirklade runt klitoris en gång och fortsatte nedåt.

– Max, sa Jonna och tryckte den lila spetsen mot Elsas öppning, – var oskuld. Och han hade övat på en banan. Och nu är han här.

Hon tryckte in den. Långsamt. Den var stor, mycket större än glas-Otto, och Elsa kände tänjningen och fylligheten och drog efter andan.

– Okej?

– Okej. Mer än okej.

– Och Max är klumpig, fortsatte Jonna och började röra den, – och han gör allt lite för hårt, och han måste lära sig, men han är envis. Han är så envis. Han ger aldrig upp.

Hon rörde den i längre tag. Elsa grep tag i gaveln.

– Och Elsa, sa Jonna, och rösten förändrades. Blev lägre. – Max var inte ensam. Kommer du ihåg? Otto var där också. I samma rum. Tio meter bort.

Hon tog glas-Otto från lakanet.

Elsa öppnade ögonen och tittade på henne.

– Jonna…

– Jag frågar. – Jonna höll glaset i handen. Kinderna var röda igen, men blicken var stadig. – Får jag sätta in Otto i rumpan? Samtidigt. Långsamt. Och du säger till direkt om det inte går.

Elsa svalde. Hon hade provat det en gång ensam, för länge sedan, och aldrig med någon.

– Ja, sa hon. – Långsamt. Och mycket glid.

– Mycket glid, upprepade Jonna och klämde på flaskan. Den här gången stänkte det inte.

Hon höll lila Max på plats inne i Elsa och förde glas-Ottos spets längre ner, glidmedel på den och glidmedel på Elsa, och tryckte mot rumpan. Lätt. Väntade. Tryckte igen.

– Andas, viskade Jonna. Det var samma ord som Elsa hade viskat till Otto.

Elsa andades. Glaset gled in, en centimeter i taget, den smala spetsen först och sedan den mer böjda kroppen, och hon kände allt. Två sorters fyllighet på en gång, den ena stor och mjuk, den andra hård och slät, och mellan dem en tunn vägg som de pressade mot varandra genom. I fittan och i rumpan.

Ljudet som kom ur henne var långt och hest. Hon hade aldrig hört sig själv ge ifrån sig ett sånt ljud.

– Okej? frågade Jonna direkt.

– Sluta inte, sa Elsa. – Jonna. Sluta inte.

Jonna slutade inte.

Hon rörde dem växelvis. Först Max, ett långt tag ut och in, sedan Otto, kortare och försiktigare. Sedan samtidigt, åt samma håll, och Elsa såg stjärnor i taket.

– Otto och Max, viskade Jonna. – Ingen av dem vet om den andra. Båda tror att de är den enda. Och nu är de båda i dig samtidigt, och ingen av dem vet om det.

– Jonna…

– Och Acke tittar på. – Jonna sträckte sig efter fjärrkontrollen som låg på lakanet. Hon satte på svarta Acke och lade den mot Elsas klitoris, på utsidan, och lät den vibrera. – Acke ser allt. Acke vet. Acke räknar.

Elsa kom.

Det var annorlunda än allt hon hade känt. Det började överallt på en gång: inifrån och djupt och utifrån, och allt pressades ihop som tre vågor som möts. Kroppen välvde sig från madrassen, och hon skrek. Inget namn. Bara ljud, långt och högt, och grannen bankade i väggen igen, och ingen av dem hörde det.

Jonna höll kvar leksakerna tills vågorna ebbade ut. Sedan drog hon ut dem väldigt försiktigt, först glaset och sedan den lila, och stängde av Acke och föll ner bredvid Elsa.

De låg där. Leksakerna runt omkring dem på lakanet, som efter ett slag. Svett på huden. Koltrasten hade slutat sjunga.

– Vad, sa Jonna tyst, – i helvete var det vi just gjorde.

– Jag vet inte, sa Elsa. – Men jag vill göra det igen.

– Nu?

– Om fem minuter.

– Min tur då, sa Jonna. – Och jag vill… jag vill prova samma sak. Båda. Men den här gången bestämmer du.


Klockan var tre på natten när de till slut somnade. Leksakerna låg nytvättade på en badhandduk i en rad, som soldater. Lakanen hade bytts en gång. Grannen hade bankat fyra gånger. Glas-Otto hade varit inne i båda två, två gånger var, och lila Max hade flugit in i väggen en gång till.

Rasmus låg kvar i lådan hela natten.

På morgonen vaknade Elsa av att Jonna satt på sängkanten i hennes t-shirt och drack kaffe. Solen sken in genom fönstret. Träden i Luthagen var grönare än i går.

– God morgon, sa Jonna.

– God morgon.

– Vi är fortfarande bästa vänner.

– Vi är fortfarande bästa vänner.

– Bra. – Jonna drack kaffe. – För jag har en idé.

Elsa satte sig upp. Hon var öm på ställen som hon inte hade vetat kunde göra ont. På ett bra sätt.

– Vad för idé?

Jonna tittade på henne över kaffekoppen. I ögonen fanns samma uttryck igen som i går kväll, precis innan hon hade erkänt vad som fanns i väskan.

– Midsommar, sa hon. – Pelle skrev i kursens Slack i går att hans farbror äger en gammal lägergård vid Siljan. Den står tom hela midsommarhelgen. Det finns en sovsal, två bastur, duschrum och ett loft.

– Och?

– Och jag tänkte, sa Jonna, – att tre killar som inte vet om varandra, och två tjejer som vet allt, och fyra dagar, är en ganska bra ekvation.

Del 3: Maj, juni och två nätter

Team 7:s första standup var på måndagen klockan nio noll noll, i det lilla grupprummet på tredje våningen på Polacksbacken, där fönstret vette mot en parkering och en enda sorglig björk.

Kursansvarig hade gett instruktioner: var och en berättar tre saker i tur och ordning. Vad jag gjorde i går, vad jag gör i dag, vad som hindrar mig. Två minuter per person. Inte mer.

Max började, för Max började alltid.

– I går… – Han tystnade. Han tittade på Elsa. Han tittade på bordet. – I går installerade jag utvecklingsmiljön. I dag börjar jag med gränssnittet. Hinder… inga. Inga alls. Allt är bra.

– Du rodnar, sa Acke.

– Det är varmt här inne.

– Det är arton grader här inne. Jag kollade termostaten.

Otto fortsatte. Han pratade rakt ner i bordet och lyfte inte blicken en enda gång.

– I går… gjorde jag databasschemat. I dag gör jag om det, för det var fel. Hindret är att jag inte har sovit ordentligt.

– Varför inte? frågade Max.

Otto tittade på Elsa. En halv sekund. Sedan tittade han på bordet igen.

– Jag läste dokumentation, sa han.

Elsa berättade sitt. Hon pratade jämnt och professionellt och såg var och en av dem i ögonen i tur och ordning, och ingen av dem klarade att titta tillbaka längre än en sekund. Utom Acke.

Acke berättade sitt sist.

– I går gjorde jag projektplanen. Den ligger i den delade mappen, arton sidor, färgkodad. I dag gör jag riskanalysen. Hinder… – Han gjorde en paus och tittade rakt på Elsa. – Inga hinder. Alla kända risker är identifierade.

Det var tyst i rummet. Max tittade på Acke. Otto tittade på Acke. Elsa tittade på Acke.

Acke tittade på klockan.

– Åtta minuter och trettio sekunder, sa han. – Vi drog över tiden.


Första natten med Otto var i mitten av maj, en onsdag, en regnig. Otto kom till Luthagen direkt från biblioteket, med ryggsäcken full av böcker som han inte hade lånat utan bara bar med sig, eftersom han inte vågade lämna dem någonstans.

Elsa hade frågat honom i ett sms. Vill du komma över? Inget speciellt. Jag gör pasta.

Otto hade svarat på tre sekunder. Ja. Och sedan, två minuter senare: Alltså ja tack. Jag kommer. Vad ska jag ta med?

Ingenting. Men ta inte med nån munk. Jag har ätit två i veckan.

De åt pasta på sängen, eftersom det inte fanns något bord i Elsas etta som två fick plats vid. Otto berättade om Rust och om varför minneshantering är vackert. Elsa lyssnade. Och när de hade ätit ställde Otto ner tallriken på golvet och tittade på henne och sa:

– Elsa. Jag vill säga en sak innan nåt händer.

– Okej.

– Jag är inte dum. – Han svalde. – Jag vet att du inte är min flickvän. Och jag ber inte om det. Jag bara… jag vill vara här när du vill. Och när du inte vill är det okej. På riktigt. Jag kommer inte att stå och gråta utanför din dörr.

Elsa tittade länge på honom. Otto satt på sängkanten med händerna på knäna, glasögonen lite på sned, och väntade.

– Du är smartare än många andra, sa hon.

– Jag är kodare. Jag läser specen innan jag börjar.

– Vad står det i specen?

– Att det här är bra. – Otto rodnade, men såg henne i ögonen. – Att det här är jättebra.

Elsa drog in honom i famnen.

Den natten var långsam och varm och full av skratt. Otto hade lärt sig sedan valborg. Han frågade fortfarande innan varje ny sak, men nu svek inte rösten. Han hittade Elsas klitoris på första försöket. Och när han kom, inne i Elsa, med kondomen på, sa han hennes namn så att det lät som ett tack.

Andra natten var i början av juni. Solen gick inte ner ordentligt längre, och Elsas etta var ljus fortfarande vid midnatt. De drog inte för gardinerna. Otto låg bredvid henne efteråt och tittade i taket.

– Jag tänkte på en sak, sa han.

– Vad då?

– Att det här är det bästa som har hänt mig. Och att det är okej att det inte är mer. Jag vill bara att du ska veta att jag vet det.

– Jag vet att du vet.

– Bra. – Otto vände på huvudet och tittade på henne. – Och om du nån gång vill nåt annat, eller nån annan, så är det också okej. Jag frågar inte.

Elsa tittade på honom. Något rörde sig i bröstet.

Han vet inte. Han vet ingenting om Max eller Acke. Och ändå säger han det.

– Otto.

– Mm?

– Du är en väldigt bra människa.

– Jag vet, sa Otto och log upp mot taket. – Det är min enda grej.


Acke bjöd henne på kaffe första veckan i juni. Inte i ett sms, utan efter standupen, när Max och Otto redan hade gått.

– Fem minuter, sa han. – Caféet.

Caféet var tomt. Sommaren hade börjat, och de flesta studenterna hade redan åkt hem. Acke köpte två kaffe och satte sig mitt emot Elsa och tittade på henne.

– Jag lovade att jag skulle ha mina egna regler, sa han. – Jag har bara en.

– Berätta.

– Man ljuger inte för mig. Om jag frågar så svarar du sanningsenligt. Du får låta bli att svara. Men du får inte ljuga.

Elsa funderade. Det var mer än vad många någonsin hade bett henne om. Och mindre.

– Okej, sa hon. – Deal.

Acke nickade. Han drack av kaffet.

– Då frågar jag. Är det Otto som vann?

– Ja.

– Är Max trea?

Elsa var tyst en stund.

– Ja.

Acke nickade igen. Det syntes ingenting i hans ansikte. Ingen ilska, ingen besvikelse. Bara något som påminde om belåtenhet över att kalkylerna höll.

– Vet de om det?

– Nej. De tror att de är de enda.

– Tänker du berätta för dem?

– Nån gång. När det är rätt läge.

– Okej. – Acke ställde ner koppen på bordet. – Jag berättar inte för dem. Det har inte med mig att göra. Men om du nån gång gör nåt sånt igen vill jag veta i förväg att det finns fler. Innan nåt händer. Inte efteråt.

– Det är rättvist.

– Det är min regel. – Acke reste sig. Han tittade på Elsa en gång till. – Och Elsa. Jag lägger till en ny punkt i riskanalysen.

– Vilken?

– ”Kemin i teamet.” Jag bedömer sannolikheten som hög och konsekvensen som okänd.

Han gick. Elsa satt ensam kvar i det tomma caféet och skrattade ner i kaffekoppen.


Max bjöd henne på kaffe i slutet av maj. Han gjorde det i dörren till grupprummet, med hög röst, så att hela korridoren hörde, och rodnade direkt efteråt.

– Alltså på kaffe. Bara kaffe. Om projektet.

– Om projektet, upprepade Elsa.

– Om gränssnittet. Jag behöver feedback på färgerna.

Han hade gjort appens gränssnitt gult. Knallgult, i gummianksgult, och i hörnet av varje knapp satt en liten anka. Acke hade tittat länge på det på standupen och sagt: ”Det är ett modigt val.” Otto hade sagt: ”Jag gillar ankor.” Elsa hade inte sagt någonting, eftersom hon inte kunde sluta skratta.

På caféet pratade Max om färgerna i fem minuter. Sedan slutade han mitt i en mening och tittade ner i bordet.

– Elsa. Får jag fråga en sak?

– Ja.

– Har du och Acke nåt ihop?

Elsa rörde sig inte.

– Varför frågar du?

– För att han tittar på dig på standuperna. Och du tittar tillbaka. Och ingen annan tittar tillbaka på dig. Jag gör det inte, för jag klarar det inte. Otto gör det inte, för Otto tittar inte på nån. – Han gjorde en paus. – Jag är inte svartsjuk. Eller jo, lite. Men jag har ingen rätt till det. Du sa att du inte lovar nånting.

Elsa tittade länge på honom. Max satt där med sin gula ankapp, och ansiktet var öppnare än hos någon annan som Elsa kände.

– Jag lovar ingenting, sa hon tyst. – Men jag är inte nåns flickvän, Max. Inte nåns. Och det är bra så.

Max nickade långsamt.

– Okej. Det är rättvist.

– Och Max.

– Ja?

– De där ankorna är jättebra.

Över Max ansikte bredde samma hejdlösa flin ut sig som under filten i Stadsträdgården.

– Jag visste det, sa han. – Jag visste att nån skulle fatta.


Pelle skickade ett meddelande i Slack andra veckan i juni.

Peter Hammar: MIDSOMMAR!!! Min farbrors Höknäs lägergård utanför Rättvik står tom torsdag till söndag. Precis vid Siljan, 2 bastur, stor sovsal, loft, brygga, roddbåt, eldplats. Max 14 personer. Anmälan i den här tråden. Regler: inget går sönder, inget eldas utom brasan, och ingen spyr i min farbrors roddbåt. Min farbror läser Slack. (Det gör han inte. Men han vet.)

Inom två timmar hade tolv anmält sig i tråden.

Elsa läste listan i sängen. Jonna satt bredvid henne och läste över axeln.

– Pelle, Rasmus, Linnea, Tobbe, Otto, Max, Acke, Jonna, Elsa och Tobbes tre kompisar som ingen kommer ihåg namnen på, läste Jonna. – Tolv.

– Alla tre kommer.

– Klart att alla tre kommer. – Jonna vände sig mot henne. – Okej. Plan. Säg det högt. Skriv ner det. Du gillar att skriva ner saker.

Elsa tog anteckningsboken från nattduksbordet. Hon slog upp en tom sida och skrev en rubrik: Midsommar.

– Ett, sa hon och skrev. – Inga priser. Det här är ingen tävling. Det var det på valborg, och det var roligt, men inte nu.

– Godkänt.

– Två. Vi pratar med var och en för sig. I lugn och ro. Vi berättar vad vi föreslår, och de får säga nej, och det blir inget drama av det.

– Och vad föreslår vi?

Elsa tittade på henne.

– Du vet vad.

– Jag vill höra det från din mun.

Elsa skrev. Långsamt, så att Jonna såg varje bokstav.

Tre. Vi tar hand om en i taget. Båda samtidigt. Med händerna.

Fyra. De får inte röra oss. Inte alls. De får bara ta emot.

Fem. Om de går med på det får de det varje dag. Flera gånger. På olika ställen.

Jonna läste. Kinderna började bli röda.

– Sex, sa hon och tog pennan ur Elsas hand. Hon skrev: Ingen annan får veta. Eller se.

– Sju, sa Elsa och tog tillbaka pennan. Ingen är full. Alla säger ja högt. Varje gång får man säga stopp.

– Åtta. – Jonna tog pennan igen. Handen darrade lite. De vet inte om varandra. Utom Acke. Acke vet.

Elsa tittade länge på den sista raden.

– Acke vill veta i förväg, sa hon. – Det är hans regel.

– Okej. Acke berättar vi för. I förväg. Att det finns fler.

– Och Otto och Max?

Jonna funderade.

– Midsommarnatten, sa hon. – Finalen. Vi berättar för dem en i taget. Och frågar om de vill… samtidigt. Alla tre. Nånstans där ingen ser.

– Loftet.

– Loftet.

Elsa skrev den sista raden.

Nio. Midsommarnatten. Loftet. Om alla går med på det.

Hon stängde boken. De satt bredvid varandra på sängen och tittade på den.

– Vi är helt galna, sa Jonna.

– Vi är civilingenjörer.

– Inte än.

– Inte än, medgav Elsa. – Men nån gång.


Onsdagen före midsommar skickade Elsa tre sms. Hon skrev alla tre likadant, ordagrant, precis som på valborgsnatten.

På torsdag när vi har kommit fram. Bryggan. Kom ensam. Jag och Jonna vill prata med dig om en grej.

Bara klockslaget skilde sig. Otto klockan 17. Acke klockan 18. Max klockan 19. Hon skickade dem med fem minuters mellanrum, så att ingen skulle få dem samtidigt och fråga i gruppchatten.

Otto svarade först. Okej. Jag kommer. Har nåt hänt?

Nej. Inget dåligt.

Ok. 😅

Max svarade som tvåa. Jonna också?? Ok. Jag kommer. Vad är det? Är det en överraskning? Jag gillar överraskningar.

Du får se.

Acke svarade sist, en halvtimme senare.

Jag är klockan 18. Jag gissar att Otto är klockan 17 och Max klockan 19, om du skickade dem i samma ordning som på valborg. Jag är i mitten.

Elsa stirrade på mobilen.

Sedan visade hon den för Jonna.

Jonna läste och lyfte blicken.

– Hur kan han…?

– Jag vet inte, sa Elsa. – Men han har rätt.

Hon skrev ett svar. Raderade det. Skrev igen.

Klockan 18. Du har rätt. Och jag berättar allt för dig i förväg, som jag lovade.

Svaret kom direkt.

Tack. Riskanalys uppdaterad.

Och sedan, en minut senare:

Jag tar med kylväskan förresten. Man behöver is på midsommar.

Del 4: Bryggan

Höknäs lägergård hade byggts 1962, och det syntes på allt.

Huvudbyggnaden var ett rött timmerhus med en stor matsal, långa träbord och på väggen ett inramat fotografi av någon fjällvandringsklubb från sjuttiotalet, vuxna i knickers som alla såg väldigt allvarliga ut. Ovanför matsalen fanns ett loft som man kom upp till via en brant trästege, med sex gamla madrasser och ett tak så lågt att man bara kunde sitta på huk eller ligga där uppe. Bakom matsalen låg sovsalen: fjorton platser i våningssängar i två rader, klädkrokar på väggarna och fönster mot sjön.

Vid stranden fanns två bastur. En stor strandbastu med omklädningsrum och tvättrum, med tre duschar i rad och en trädörr in till bastun. Och en liten rökbastu som Pelle förbjöd alla att använda, eftersom ”farbror säger att den är temperamentsfull”. Bryggan sträckte sig trettio meter ut i Siljan, och längst ut stod en bänk.

– Det finns ingen täckning här, klagade Tobbe direkt, först av alla. – Jag får ingen kontakt med Spotify.

– Det är landet, sa Pelle. – Här lyssnar man på naturen.

– Jag vet inte hur man lyssnar på naturen.

– Linnea vet, sa Pelle.

Linnea höll upp mobilen. Hennes fågelapp hade utvecklats sedan i våras. Den kände nu igen trehundra arter och Tobbes syntmusik bara som två sorters hackspettar.

– Lövsångare, sa hon. – Bofink. Och nånstans där borta finns en gök.

– Vad betyder det? frågade Tobbe.

– Att du inte är ensam.

Tolv personer, alla mellan tjugo och tjugofyra år och alla från samma datakurs eller dess utkanter, bar ut mat, dryck, sovsäckar och Tobbes högtalare ur bilarna. Rasmus bar tre backar öl på en gång, eftersom någon tittade. Max hjälpte honom, eftersom Max alltid hjälpte till, och tappade en back på gräsmattan. Acke bar den blå kylväskan raka vägen till strandbastuns omklädningsrum och ställde den i ett hörn.

Elsa såg det. Hon frågade inte.

Hon och Jonna valde två underslafar bredvid varandra vid dörren i sovsalen. Jonna släppte ryggsäcken på golvet, och det kom ett ljud ur den som Elsa inte hade hört sedan Luthagen.

– Jonna.

– Låt bli.

– Du har tagit med…

– Jag tog med för säkerhets skull.

– Det står ”med händerna” i reglerna.

– Reglerna är vägledande. – Jonna flinade. – Och de är till för oss. Inte för dem.


Klockan sjutton noll noll stod Otto längst ut på bryggan och tittade ut över sjön.

Han hade kommit fem minuter för tidigt. Han hade en ylletröja på sig, fast det var varmt, eftersom han inte hade vetat vad man har på sig på en brygga. När Elsa och Jonna gick ut längs bryggan mot honom vände han sig om, och ansiktet gick igenom tre uttryck i rad: lättnad, förvirring och skräck.

– Jonna, sa han. – Hej. Hej, Elsa.

– Hej, Otto.

De satte sig på bänken på bryggan. Elsa i mitten, Jonna på ena sidan, Otto på den andra. Sjön var spegelblank, och i ytan speglades kvällssolen, som inte skulle gå ner förrän efter elva.

– Otto, sa Elsa. – Jonna vet.

Otto stelnade.

– Vet vad?

– Allt. Om valborg. Och om oss.

Otto tittade på Jonna. Jonna tittade på Otto och log. Leendet var varmt och lite busigt.

– Var inte orolig, sa hon. – Hon är min bästa vän. Jag säger inget till nån. Och jag tyckte att du var jättegullig när du sa ”ja, jag vill” två gånger.

Ottos ansikte fick färgen av en tomat.

– Hon… hon berättade…

– Allt, sa Jonna. – Även att du kom med en munk. En helt vanlig. Med sista bussen.

Otto gömde ansiktet i händerna. Elsa lade handen på hans axel.

– Otto. Vi vill föreslå en sak för dig. Till midsommar. Och du får säga nej, och då blir det ingenting av det. Vi är fortfarande kompisar, och i samma team, och allt är okej.

Otto sänkte händerna. Han tittade på dem båda, en i taget.

– Okej, sa han långsamt. – Vad?

Elsa berättade. Hon pratade tyst och tydligt, som om hon läste upp en spec. Inga priser. Vi tar hand om dig, båda samtidigt, med händerna. Varje dag, flera gånger, på olika ställen, när tillfälle ges. Ingen annan får veta. Du får inte röra oss. Du får bara ta emot. Och du kan säga stopp när som helst, och det är en hel mening.

Otto lyssnade utan att röra sig. När Elsa var klar var han tyst länge.

– Jag får inte röra er, upprepade han.

– Nej.

– Inte alls?

– Inte alls. Det är det som är grejen. Du bara ligger och tar emot.

– Och ni… båda två?

– Båda två, sa Jonna.

Otto tittade ut över sjön. En lövsångare sjöng någonstans vid stranden.

– Får jag fråga en sak?

– Ja.

– Varför jag?

Elsa och Jonna tittade på varandra.

– För att du är en bra människa, sa Elsa. – Och för att du alltid frågar. Och för att du sa att det är okej, fast det här inte är mer.

Otto svalde. Han tittade på dem båda, en i taget, och sa det högt, tydligt, som om han ville att lövsångaren också skulle höra:

– Ja. Jag vill. Jag går med på alla regler. Jag rör er inte.

– Och du säger stopp om det är nåt.

– Jag säger stopp om det är nåt. – Han gjorde en paus. – Jag lär knappast säga det.


Acke kom ut på bryggan klockan arton noll noll, prick. Han satte sig på bänken och tittade på dem båda.

– Jonna vet, sa han. Det var ingen fråga.

– Ja, sa Elsa.

– Bra. Det förklarar en avvikelse i riskanalysen. – Han tittade på Jonna. – Du tittade på valborg. Och du tittade i Stadsträdgården. Och du tittade på nationen.

– Jag tittar alltid, sa Jonna. – Det är min grej.

– Jag vet. Det är min grej också.

De tittade på varandra en stund, som två katter som bedömer varandra. Sedan log Jonna, och Ackes mungipa ryckte till.

– Okej, sa Acke. – Berätta.

Elsa berättade. Samma ord. Inga priser, med händerna, båda två, varje dag, på olika ställen, ni rör inte oss, säg stopp när som helst. Och sedan lade hon till det hon hade lovat.

– Och Acke. Du är inte den enda. Det finns fler. Otto och Max. De vet inte om varandra eller om dig. Vi berättar för dem först på slutet.

Acke nickade långsamt.

– Tack för att du berättade i förväg.

– Det var din regel.

– Jag vet. Och du höll den. – Han tittade ut över sjön en stund. – Vad händer på slutet?

– Det vet vi inte än, sa Jonna. – Det beror på vad alla vill.

Acke funderade. Sedan sa han:

– Ja. Jag går med på det. Jag rör er inte. – Paus. – Får jag titta?

– Titta på vad?

– På er. När ni gör det. Jag vill titta på era händer.

Elsa och Jonna tittade på varandra igen.

– Du får titta, sa Elsa. – Att titta är tillåtet.

– Bra, sa Acke och reste sig. – Jag tog med kylväskan förresten. Den står i strandbastuns omklädningsrum.

– Vad är det i den?

– Is, sa Acke. – Och vattenflaskor. Till tolv personer. Midsommar är lång, och vätskebrist är en verklig risk.


Max kom ut på bryggan klockan nitton noll fem, eftersom han hade gått vilse på vägen från sovsalen ner till stranden. Det var hundra meter rak stig.

– Jag hamnade vid rökbastun av misstag, förklarade han andfådd. – Den är temperamentsfull. Den morrade åt mig.

– En bastu kan inte morra, sa Jonna.

– Den här morrade.

När Elsa sa att Jonna visste allt rodnade inte Max. Han bleknade. Sedan tittade han på Jonna och sa:

– Allt?

– Allt, sa Jonna. – Även bananen.

– Åh nej.

– Och tysken på hotellet.

– Åh nej.

– Och att du var jättebra, sa Jonna mjukare. – Elsa sa att du var envis. Och att du berättade sanningen innan nån frågade.

Max tittade på Elsa. Ögonen glänste.

– Sa du så?

– Ja.

Max satte sig på bänken. Han lutade armbågarna mot knäna och tryckte ansiktet mot händerna en stund. När han lyfte på huvudet var flinet tillbaka.

– Okej. Vad är förslaget? Jag vet att det finns ett förslag. Det här är för dramatiskt för att det inte skulle finnas ett.

Elsa berättade. Samma ord för tredje gången.

Max lyssnade. Ögonen blev större för varje mening. När Elsa sa ”båda samtidigt” drog han efter andan. När Elsa sa ”varje dag, flera gånger” öppnade han munnen och stängde den igen. Och när Elsa sa ”du får inte röra oss” nickade han snabbt, som om han var rädd att erbjudandet skulle dras tillbaka om han tvekade.

– Ja, sa han. – Ja. Absolut. Definitivt. Jag rör inte. Jag lovar. Jag sitter på händerna om det behövs.

– Du kan säga stopp när som helst.

– Jag säger aldrig stopp. Jag vet inte ens hur man säger det.

– Max.

– Okej, okej. Jag säger stopp om det är nåt. Jag kan säga stopp. – Han gjorde en paus. – Men jag behöver inte ta med nåt? Inga kondomer? Inga mjödflaskor? Ingenting?

– Det behöver du inte, sa Elsa. – Den här gången tar du inte med nånting. Du bara tar emot.

Max tittade ut över sjön. Kvällssolen gjorde ytan gyllene.

– Det här är den bästa midsommaren nånsin, sa han. – Och den har inte ens börjat än.


Den började klockan nio på kvällen.

Halva gänget var i strandbastun, och den andra halvan satt i matsalen och spelade kort och drack de första ölen. Tobbe hade hittat täckning på en tre kvadratmeter stor yta i kanten av gården och stod där med högtalaren i handen som en staty. Rasmus hade gett sig ut och ro med Pelle, eftersom han ville ”testa roddbåtens kapacitet”.

Elsa gick genom matsalen och nuddade Ottos axel i förbifarten. En gång, lätt. Otto lyfte blicken från korten, och Elsa lutade huvudet en aning mot korridoren.

Toaletten i huvudbyggnaden var liten. En toalettstol, ett handfat, en spegel och en dörr som gick att låsa. Den var byggd för en person 1962, och 1962 var folk tydligen mindre.

Jonna var redan där inne. Elsa kom som tvåa. Otto kom som trea, och när dörren gick igen bakom honom och Elsa låste den stod de alla tre i ett utrymme som var ungefär en meter gånger en och en halv.

Elsas armbåge träffade Jonnas sida. Jonnas knä träffade Ottos lår. Ottos huvud träffade lampan ovanför spegeln, som svängde till och började gunga.

– Aj.

– Tyst.

– Sorry. Sorry. Jag…

– Otto, viskade Jonna. – Stå bara. Ryggen mot dörren.

Otto stod. Ryggen mot dörren. Elsa på ena sidan, Jonna på den andra. Lampan gungade ovanför hans huvud och kastade skuggor på väggarna som i en gammal film.

– Sista chansen att säga nej, viskade Elsa.

– Ja, viskade Otto. – Ja, ja.

Elsa knäppte upp knappen i hans jeans. Jonna drog ner gylfen. Tillsammans drog de ner jeansen och boxershortsen från höfterna till låren. Kalkonerna, förstås. Och Otto var redan hård, helt och hållet, innan någon av dem ens hade rört vid honom.

Jonna tittade ner.

– Hej, viskade hon. – Trevligt att träffas. Jag har hört mycket om dig.

Otto bet sig i läppen och skakade av ljudlöst skratt.

Elsa tog honom i handen först. Långsamt, hela längden, från roten till toppen. Otto lutade huvudet mot dörren och slöt ögonen. Sedan förde Jonna in sin egen hand under Elsas, kupade handen om hans pung och kramade lätt.

Otto gav ifrån sig ett ljud. Ett litet, kvävt, som om han hade trampat på en legobit och njutit av det.

– Tyst, viskade Elsa.

– Jag försöker!

De började röra sig. Elsa upptill, i långa tag, med tummen som cirklade runt ollonet varje gång hon kom upp. Jonna nertill, masserande, kramande, med fingrarna som smög längre bak till mellangården och tryckte lätt där. Två händer, två rytmer, och Otto mellan dem darrade med ryggen mot dörren som en gitarrsträng.

Elsa lyfte blicken. Jonna tittade tillbaka. Jonnas ögon var stora och klara, kinderna röda, och hon flinade.

Hon tycker om det här. Precis lika mycket som jag.

Jonna spottade i handflatan och bytte plats med Elsa, och nu var hennes blöta hand upptill, halare och snabbare, och Elsas hand flyttade ner. Otto öppnade ögonen och stirrade på dem båda, en i taget, som om han inte kunde tro att det här hände.

Och då knackade någon på dörren.

Tre hårda knackningar. Dörren skakade bakom Ottos rygg.

Alla tre stelnade.

– Vem är det där inne? Rasmus röst. – Jag måste in! Jag har hållit mig hela roddturen!

Elsa tittade på Jonna. Jonna tittade på Elsa. Ingens hand rörde sig. Otto hade slutat andas.

– Jag! ropade Jonna. Rösten var klar och säker. – Jag har… jag har ont i magen!

Tystnad utanför dörren.

– Du har varit där inne länge.

– Det är en dålig mage! Jag åt Pelles wraps!

– Pelles wraps? De var från macken.

– Just därför!

Rasmus muttrade något utanför dörren. Stegen avlägsnade sig. Inte helt. Kanske tre meter, till dörröppningen in till matsalen.

– Jag väntar här, ropade han. – Skynda dig!

Jonna tittade på Elsa. Elsa tittade på Otto. Otto tittade på dem båda, med öppen mun och stora ögon.

– Stopp? viskade Elsa, så tyst att det bara var en rörelse med läpparna.

Otto skakade på huvudet. En gång, häftigt.

– Inget stopp, viskade han tillbaka. – Fortsätt. Fortsätt, båda två. Tyst.

Elsa och Jonna fortsatte.

Långsammare nu, ljudlöst. Jonnas hand gled längs hela hans längd så att hud mot hud inte gav ifrån sig något ljud, och Elsas fingrar tryckte djupare mot mellangården. Otto bet sig i insidan av handleden. Knäna darrade. Lampan hade slutat gunga, och ljuset var jämnt och gult.

Rasmus visslade vid dörren till matsalen. En snutt av någon låt, fel.

Otto kom i Jonnas hand och åt handfatets håll, ljudlöst, med hela kroppen krampande mot dörren, ögonen stängda och handleden mellan tänderna. Elsa höll honom upprätt med ena handen när knäna vek sig. Jonna slutade inte förrän han var klar, och sedan saktade hon in och släppte.

Tystnad. Tre andetag. Rasmus visslande.

Jonna vred på kranen och tvättade händerna. Elsa drog upp Ottos jeans och knäppte knappen. Otto stod där och andades som om han hade simmat över sjön.

– Okej, viskade Jonna. – Plan. Jag går ut först. Jag tar ut Rasmus. Ni kommer efter. En i taget.

– Hur ska du få ut honom? viskade Elsa.

– Jag hittar på nåt.

Jonna öppnade dörren och klev ut. Hon stängde den efter sig. Elsa och Otto hörde hennes röst från korridoren.

– Rasmus! Pelle vill att du kommer ner till bryggan. Han sa att roddbåten läcker.

– Va? Jag måste på toa!

– Han sa att det är bråttom! Att båten sjunker!

Steg. Ytterdörren slog. Tystnad.

Elsa tittade på Otto.

– Gå, viskade hon. – Jag kommer om en minut.

Otto nickade. Han öppnade dörren, kikade ut i korridoren och gled ut. Elsa hörde hans steg mot matsalen.

Hon tittade på sig själv i spegeln. Håret i ordning. Ansiktet neutralt. Hon tvättade händerna, torkade dem och öppnade dörren.

I korridoren, vid dörren till matsalen, stod Rasmus.

Han hade inte gått ner till bryggan. Han hade gått till ytterdörren och kommit tillbaka, och nu stod han där med armarna i kors och tittade på Elsa.

– Jonna, sa han långsamt. – Otto. Och nu du.

Elsa rörde sig inte.

– Hur många människor var det egentligen där inne på toaletten?

Del 5: Midsommarafton

Elsa tittade på Rasmus. Rasmus tittade på Elsa. Från matsalen hördes korten som smälldes i bordet och Tobbes högtalare med ett hackande Spotify som hade tappat kontakten igen.

– En i taget, sa Elsa lugnt. – Jonna var där inne med magen. Jag väntade utanför dörren. Otto kom för att tvätta händerna, eftersom kranen i köket inte funkar. Och sen gick jag in.

– Jag såg inte dig utanför dörren.

– Du var ute och rodde.

– Jag kom precis från roddturen.

– Och jag väntade tills dess.

Rasmus rynkade pannan. Han tittade på toalettdörren, sedan på Elsa, sedan in i matsalen, där Otto satt vid kortbordet igen med rak rygg och blicken stint i korten. Öronen glödde röda.

– Lövgren ser konstig ut, sa Rasmus.

– Lövgren ser alltid konstig ut.

– Sant. – Rasmus kliade sig i nacken. Sedan spred sig insikten över hans ansikte, och Elsa kände hur hjärtat stannade. – Ni två… du och Jonna. Ni smygröker där inne. Jag kände lukten av nåt.

– Vi röker inte, Rasmus.

– Grönsåpa! Jag kände lukten av grönsåpa! Ingen använder grönsåpa om den inte ska dölja nåt!

Elsa tittade länge på honom.

– Du har helt rätt, sa hon allvarligt. – Vi rökte. Säg inget till Pelle. Hans farbror läser Slack.

Rasmus nickade nöjt, som om han hade löst ett mordmysterium, och slank in på toaletten. Dörren smällde igen.

Elsa gick in i matsalen. Jonna satt längst bort vid kortbordet och tittade frågande på henne. Elsa drog fingret över halsen som tecken: klart. Och sedan gav hon tummen upp.

Jonna höll för munnen med handen.

Otto lyfte inte blicken från korten. Men mungiporna ryckte under hela spelet, och han förlorade tre omgångar i rad, eftersom han inte kom ihåg vad som var trumf.


Midsommarafton grydde grå och varm. Klockan åtta kokade Pelle kaffe i lägergårdens trettiolitersbryggare, som var som ett litet kärnkraftverk, och meddelade att dagens program var följande: frukost, bad, bastu, sill och färskpotatis, midsommarstången, grillen, sju sorters blommor och ”allt annat”.

– Vad betyder ”allt annat”? frågade Linnea.

– Det betyder att jag inte vet, men nåt händer alltid.

Vid tio gick större delen av gänget ner för att bada. Det hördes skrik från bryggan när Tobbe hoppade först och upptäckte att Siljan höll tretton grader i juni. Rasmus hoppade som tvåa, eftersom någon tittade. Pelle sjösatte roddbåten och meddelade att han var ”livräddare”, fast han inte hade någon flytväst.

Elsa och Jonna stannade kvar i sovsalen. De sa att de hade mensvärk. Båda två samtidigt. Ingen frågade någonting, eftersom ingen man någonsin frågar någonting efter att någon har sagt ”mensvärk”.

Max stannade också. Han sa att han hade ”kramp”, och när Pelle frågade var sa han ”överallt”.

När de sista stegen hade försvunnit ner mot stranden var det tyst i sovsalen. Bara skriken utanför fönstren och lövsångaren som sjöng. Fjorton platser i våningssängar i två rader, sovsäckar huller om buller, någon hade lämnat sina strumpor i fönstret.

Max satt på kanten av Elsas underslaf och tittade på dem båda.

– Nu? frågade han. Rösten var ljusare än vanligt.

– Nu, sa Elsa. – Sista chansen att säga nej.

– Jag sa ja redan i går.

– Jag frågar varje gång.

– Ja, sa Max. – Ja varje gång. Varenda gång. Kan jag inte bara säga att ja är standardinställningen?

– Nej, sa Jonna. – Man måste säga ja varje gång. Det är en regel.

– Okej. Ja.

Han lade sig på rygg i Elsas underslaf. Den var för kort för honom, och fötterna hängde utanför kanten. Han slog huvudet i botten på överslafen när han försökte resa sig för att titta, sa ”aj” och lade sig ner igen.

– Du får inte röra oss, påminde Elsa.

– Jag vet. – Han lade händerna under huvudet. – Jag håller händerna här. Det här är min frizon.

Jonna drog ner hans shorts. Inte boxershorts. Badbyxor. Gummiankor.

– Max, sa Jonna.

– Det är de enda jag har.

– De är perfekta.

Elsa drog ner badbyxorna till hans lår, och Max var hård. Han hade varit hård ända sedan bryggan. Kanske ända sedan valborg, tänkte Elsa, och kvävde ett skratt.

De började.

Max var inte tyst. Det var det första som blev tydligt. När Elsa slöt fingrarna runt honom sa han ”jävlar i min låda” så högt att Jonna fick trycka handen mot hans mun.

– Tyst! Fönstren är öppna!

– Jag försöker, mumlade Max genom Jonnas fingrar. – Jag försöker jättemycket.

– Försök mer.

Jonna tog bort handen. Max bet sig i läppen. Elsa rörde handen långsamt, och Jonna satte sig på andra sidan om honom och lade sin hand ovanpå Elsas. Tillsammans gled de längs honom, två händer på varandra, och hela Max kropp spändes på madrassen.

– Det här är, viskade Max upp mot överslafen, – bättre än allt jag har föreställt mig. Och jag har föreställt mig mycket. Jättemycket.

– Hur mycket?

– Fråga inte.

Jonna lösgjorde sin hand från Elsas och lät den glida längre ner. Hon kupade handen om hans pung och masserade den lätt med tummen, och Max gav ifrån sig ett ljud som lät som en anka.

Elsa och Jonna tittade på varandra. Båda började skaka.

– Skratta inte, viskade Max. – Jag hörde det själv.

– Du lät som…

– Jag vet hur jag lät.

– Du lät som dina badbyxor, sa Jonna och tryckte ansiktet mot Max lår, så att skrattet inte skulle höras genom fönstret.

Max skrattade också, ljudlöst och skakigt, och hårdheten ryckte till i Elsas hand. Skratt, tänkte Elsa. Skratt förstörde aldrig någonting. Det gjorde bara allt varmare.

De fortsatte. Fortare nu. Elsa upptill, Jonna nertill, och Max hade slutat prata helt. Händerna kramade kudden under huvudet så att knogarna vitnade. Han rörde dem inte. Han höll sitt löfte.

Och då slog ytterdörren.

– Min högtalare! Tobbes röst. – Har nån sett min högtalare?

Elsa och Jonna stelnade. Max stelnade. Stegen närmade sig genom matsalen mot sovsalen.

Jonna rörde sig först. Hon ryckte åt sig Max sovsäck från golvet och slängde den över honom, så att den täckte hela kroppen. Elsa hoppade ur underslafen och klättrade upp i överslafen, och Jonna lade sig bredvid Max ovanpå sovsäcken, med ansiktet mot väggen, som om hon sov.

Dörren gick upp. Tobbe kikade in. Håret var blött, och han hade bara badbyxor och en handduk över axlarna.

– Har nån sett… – Han tystnade. – Vad håller ni på med?

– Mensvärk, sa Jonna in i väggen, med dämpad röst.

– Kramp, sa Max inifrån sovsäcken.

– Jag försöker sova, sa Elsa från överslafen.

Tobbe tittade på dem alla, en i taget. Max i sovsäcken. Jonna, som låg bredvid honom med ryggen mot honom. Elsa i överslafen.

– Ni ligger allihop i samma säng, sa han.

– Det är den varmaste sängen, sa Jonna. – Värme hjälper mot kramp.

– Och mot mensvärk, lade Elsa till.

Tobbe funderade på det här. Synligt. Sedan ryckte han på axlarna.

– Okej. Har nån sett min högtalare?

– Den står i fönstret i matsalen, sa Max inifrån sovsäcken. Rösten var lite ansträngd. – Du lämnade den där i går.

– Ah! Tack, Öhman!

Tobbe gick. Ytterdörren slog.

Tre sekunders tystnad. Sedan drog Max ner sovsäcken från ansiktet och tittade i taket, och ansiktet var rött och svettigt och han log som en galning.

– Jag är fortfarande hård, viskade han. – Jag är fortfarande så hård att det gör ont. Tobbe stod där tre meter bort, och jag är fortfarande hård.

– Vill du fortsätta? frågade Elsa från överslafen. – Eller stopp?

– Fortsätta, sa Max. – Ja. Fortsätta. Nu direkt. Innan nån annan kommer.

Elsa klättrade ner från överslafen. Jonna drog bort sovsäcken. Och de fortsatte där de hade slutat, fortare, tätare. Jonna spottade i handflatan och tog honom helt, och Elsa masserade hans mellangård med fingrarna, och Max välvde ryggen från madrassen och bet i ett hörn av kudden.

Han kom på sin egen mage i en lång, darrande våg, med kudden mellan tänderna. Händerna låg kvar under huvudet hela tiden. Han rörde dem inte en enda gång.

När han kunde andas igen släppte han kudden och tittade på dem.

– Jag höll händerna här, sa han. – Hela tiden. Såg ni det?

– Vi såg det, sa Elsa.

– Jag är stolt över mig själv.

– Det får du vara.

Jonna räckte honom papper. Max torkade av magen och tittade sedan i taket, med badbyxorna fortfarande nere på låren.

– Hur många gånger? frågade han. – Alltså i dag. Hur många gånger till?

– Så många som du orkar, sa Jonna.

Max slöt ögonen.

– Det här är den bästa midsommaren nånsin, sa han upp mot taket. – Jag sa det i går. Nu är jag säker.


Klockan tre på eftermiddagen var den stora bastun i strandbastun full. Sex personer på översta laven, och Pelle kastade vatten på stenarna som om han hade något otalt med någon under aggregatet. Elsa, Jonna och Acke var i tvättrummet.

Tvättrummet hade tre duschar i rad, vitt kakel och en trädörr in till bastun. I dörren satt ett litet glasfönster, ungefär stort som en tallrik, och genom det såg man den nedre delen av lavarna och ett hörn av aggregatet. Om någon i bastun ställde sig upp skulle den personen se in i tvättrummet.

Ingen ställde sig upp i bastun. Bastun var för varm.

Acke stod under den innersta duschen med ryggen mot kakelväggen. Han hade badbyxor, svarta och enkla, och han tittade på fönstret i bastudörren och sedan på dem.

– Ja, sa han innan Elsa hann fråga. – Innan du frågar. Ja.

– Jag frågar ändå.

– Jag svarar ändå. Ja.

Elsa satte på duschen. Vattnet brusade varmt, och ljudet fyllde tvättrummet och dränkte allt annat. Från bastun hördes skratt och Pelles röst, som berättade något om sin farbror och en älg.

Jonna drog ner Ackes badbyxor. Han var hård, och han tittade på deras händer. Bara på händerna. Som om han studerade en mekanism som han ville förstå.

Elsa började. Långsamt, under duschvattnet, som gjorde hennes händer hala. Acke andades djupt genom näsan. Han tittade på hur Elsas fingrar rörde sig. Hur Jonnas hand anslöt till dem, kupande och masserande nedifrån.

Vid det tredje taget stannade Jonna.

Hon tittade på Acke. Sedan på Elsa. Sedan på Acke igen.

– Acke, sa hon tyst under vattenbruset. – Får jag fråga en sak?

– Fråga.

– Får jag massera din prostata? Inifrån. Med ett finger. Långsamt, och jag slutar direkt om du säger till.

Acke tittade på henne. Länge. Uttrycket förändrades inte, men något i ögonen förändrades. Nyfikenhet.

– Jag har läst om det, sa han.

– Klart du har.

– Ja. – Han nickade långsamt. – Ja, det får du. Långsamt. Och om jag säger stopp så slutar du.

– Jag slutar direkt.

– Det finns glidmedel i kylväskan, sa Acke. – I sidofacket.

Elsa och Jonna tittade på varandra.

– Har du tagit med glidmedel i kylväskan? viskade Elsa.

– Jag tog med is, vattenflaskor och glidmedel, sa Acke. – Midsommar är lång. Risker identifieras i förväg.

Jonna hämtade flaskan ur sidofacket på kylväskan i omklädningsrummet. Den var kall av isen. Hon värmde den en stund mellan handflatorna under duschen och smorde in pekfingret och långfingret.

– Luta dig mot väggen, sa hon. – Och sära lite på benen.

Acke lutade sig mot kakelväggen. Han särade på benen. Elsa fortsatte med handen långsamt, lätt, för att hålla honom kvar, medan Jonna gled in bakom honom och lade ett halt finger mellan hans skinkor. Först tryckte hon bara på utsidan, i cirklar. Väntade. Acke andades.

– Okej? frågade Jonna.

– Okej.

Hon tryckte in fingertoppen. Långsamt. Acke spändes i hela kroppen och sedan, när Jonna stannade och väntade, slappnade han av igen. Jonna gled djupare. En led. Två. Sedan böjde hon fingret framåt, mot magen, och letade.

Hon hittade det. Elsa visste det innan Jonna hann säga något, eftersom Acke gav ifrån sig ett ljud som Elsa aldrig hade hört från honom. Lågt och djupt och helt okontrollerat. Det var första gången som Acke Norén lät som om han inte hade planerat något i förväg.

Från bastun hördes skratt igen. Pelle kastade vatten, och aggregatet fräste.

– Där? viskade Jonna.

– Där, sa Acke. Rösten var skrovlig. – Rör dig inte nånstans. Sluta… sluta inte.

Jonna rörde sig ingenstans. Hon tryckte långsamt med fingertoppen, jämnt tryck, små rörelser, som om hon spelade något väldigt tyst. Elsa rörde handen i samma takt. Upp när Jonna tryckte. Ner när Jonna släppte.

Ackes huvud föll bakåt mot kakelväggen. Ögonen slöts. Händerna, som han hade hållit raka längs sidorna, knöts.

Han rörde inte dem.

– Acke, viskade Elsa. – Titta på oss. Du ville titta på händerna.

Han öppnade ögonen. Han tittade ner. På Elsas hand som rörde sig runt honom. På Jonnas hand, där handleden försvann bakom honom. På duschvattnet som rann över allt.

Bastudörren knarrade.

Alla tre stelnade. Bakom fönstret, i det tallriksstora glaset, syntes Pelles ansikte. Han hade rest sig från laven. Han tittade rakt in i tvättrummet.

Och glasögonen var helt immiga.

– Är det nån där? ropade han genom dörren. – Jag ser ingenting! Glasögonen är immiga!

Ingen rörde sig. Duschen brusade.

– Jag! ropade Elsa. Rösten var helt jämn. – Jag duschar! Jonna och Acke också!

– Okej! ropade Pelle. – Säg till när ni kommer in i bastun! Vi slår på mer vatten!

– Vi säger till!

Pelles ansikte försvann från fönstret. Dörren knarrade igen.

Acke skakade. Elsa kände det i handen. Hela kroppen skakade, men inte av rädsla. Han bet ihop tänderna, och ögonen var öppna och han tittade på dem.

– Fortsätt, viskade han. – Nu. Sluta inte nu.

Jonna tryckte. Elsa drog. Och Acke kom ut i duschvattnet och över kaklet, i djupa ryckningar, som var och en kändes både i Elsas hand och i Jonnas finger. Han släppte inte ut ett ljud. Han höll munnen stängd och ögonen öppna och tittade på deras händer ända till slutet.

När det var över drog Jonna långsamt ut fingret. Elsa släppte. Acke lutade sig mot kakelväggen och andades.

– Det där, sa han till slut, – låg utanför riskanalysen.

– Bra eller dåligt?

– Bra. – Han tittade på Jonna. – Tack för att du frågade.

– Tack för att du sa ja.

Acke drog upp badbyxorna och ställde sig under duschen för att skölja av sig. När han var klar stängde han av kranen och tittade på bastudörren.

– Vi går in i bastun, sa han. – Pelle väntar.


På kvällen, vid grillen bredvid bryggan, åt Linnea grillkorv och scrollade i mobilen.

– Hörni, sa hon plötsligt. – Det här är konstigt.

– Vad då? frågade Pelle.

– Min fågelapp. Jag lät den vara på i strandbastuns omklädningsrum i eftermiddags. Jag ville spela in om det sjunger näktergal här på somrarna. – Hon vände skärmen. – Den identifierade en gråspett. Klockan femton tjugotvå. Säkerhet åttiosju procent.

– Och? frågade Tobbe.

– Och gråspetten sjunger inte i omklädningsrum. – Linnea tittade sig omkring. – Den sjunger i skogen. Och den sjunger i alla fall inte med tre olika röster.

Elsa fortsatte äta sin korv. Jonna fortsatte dricka sin öl. Acke, som satt på andra sidan grillen, rörde inte en min.

Men Linnea tittade på dem. Alla tre. En i taget.

– Och en sak till, sa hon långsamt. – Jag kollade förmiddagens inspelningar från sovsalen. Där identifierade den en anka.

Del 6: Nära ögat

– Det var Max, sa Jonna. – Max snarkar som en anka. Vi såg. Alltså hörde.

– Jag snarkar inte, sa Max med munnen full av korv.

– Du snarkar. Du sov för att du hade kramp.

– Just det. – Max nickade allvarligt. – Jag snarkar. Kramperna. Snarkar som en anka.

Linnea tittade länge på honom. Sedan lade hon mobilen på bordet och tog en ny korv från grillen.

– Okej, sa hon. – Anka.

Hon sa inget mer. Men när Max räckte henne senapen tog Linnea tuben och höll den en stund samtidigt som han, och sa så tyst att bara Max och Elsa, som satt bredvid, hörde:

– Du är fortfarande skyldig mig, Öhman. Glöm inte det.

Max svalde. Senap rann ner på hans fingrar.

Hon vet nåt, tänkte Elsa. Hon vet inte vad. Men hon vet nåt.


Klockan åtta på kvällen gick hela gänget ner för att bada innan midsommarstången. Det var Pelles tradition: ”stångdoppet”. Han hade hittat på det året innan, och ingen hade protesterat, eftersom ingen hade varit tillräckligt nykter för att säga emot.

Tio personer sprang ut på bryggan och hoppade i sjön. Skriken ekade över viken. Någon ropade att det fanns en gädda i vattnet. Rasmus påstod att gäddan hade bitit honom i tån och visade upp en tå där det inte syntes någonting.

Otto hoppade inte. Han stod på strandbastuns altan med en handduk över axlarna och tittade mot bryggan, och när Elsa och Jonna kom längs stigen fram till honom rodnade han innan någon av dem hann säga något.

– Bastun är fortfarande varm, sa Jonna. – Pelle eldade i den igen.

– Jag vet. – Otto svalde. – Jag kollade termometern. Åttiotvå grader.

– Vill du?

– Ja.

– Här? Nu? Medan de andra badar?

– Ja. – Han rättade till glasögonen, som hade börjat imma igen bara av tanken. – Ja till allt.

I bastun var det mörkt och varmt och luktade björk. Ett litet fönster ovanför lavarna vette mot sjön, och genom det såg man bryggan och huvudena som plaskade i vattnet. Elsa satte sig så att hon kunde se ut genom fönstret. På vakt.

Otto satte sig på översta laven. Jonna drog ner hans boxershorts. Inga pixelkalkoner den här gången. Pixelpingviner.

– Jag har hela serien, sa Otto innan någon hann fråga. – Mamma beställer dem åt mig. Jag har aldrig vågat berätta för henne att jag är tjugo.

– Berätta aldrig, sa Jonna.

Han var redan hård. Värmen och svetten och halvmörkret gjorde allt halt. Elsa tog honom i handen först, och Otto drog efter andan så hårt att det nästan lät smärtsamt.

– Är du okej?

– Jag är fullkomligt okej. – Rösten darrade. – Jag har tänkt på det här hela maj. Och juni. Och… alltså hela tiden.

– Även de där två nätterna?

– Särskilt de där två nätterna.

Elsa skrattade, och Jonna föll in. Två händer. Långsamt upp och ner, och svetten rann längs Ottos bröst, och glasögonen var så immiga att han tog av dem och lade dem på laven bredvid sig.

– Jag ser er inte nu, sa han. – Jag ser bara två ljusa klumpar.

– Vem är vem?

– Den vänstra är Elsa. Hon är lite ljusare.

– Fel, sa Jonna, och Otto skrattade så att lavarna knarrade.

De fortsatte. Otto höll i kanten av laven med båda händerna. Han rörde inte vid dem. Han hade sagt ja till regeln på bryggan, och han höll den så noga att han nästan föll av laven en gång när han välvde ryggen och inte vågade ta stöd mot något annat än trä.

Elsa sneglade ut genom fönstret. Det var fortfarande folk på bryggan. Men en gestalt hade klivit upp ur vattnet och gick längs stranden mot bastun.

Pelle.

– Pelle kommer, viskade Elsa.

Otto stelnade. Jonna stelnade.

– Vad vill han?

– Vet inte. Han går hitåt.

Steg på altanen. Dörren till omklädningsrummet gick upp. Pelles röst från omklädningsrummet, genom dörren:

– Är det nån här? Jag kom för att hämta ölen! Jag glömde kassen här!

Jonna rörde sig. Hon kastade Ottos handduk i hans knä, reste sig och öppnade bastudörren precis så mycket att huvudet fick plats. Ångan vällde ut i omklädningsrummet.

– Vi är här! sa hon. – Vi värmer upp oss innan stången! Jag tar ut ölen till dig, kom inte in, det är jättevarmt här!

– Hur varmt?

– Åttiotvå grader.

– Hej, det är en bra siffra. – Pelle lät nöjd. – Jag lade in mer ved.

Jonna stängde bastudörren, svepte en handduk runt sig i omklädningsrummet, lyfte Pelles tygkasse från bänken och räckte den till honom. Elsa hörde flaskorna klirra.

– Vem är där inne? frågade Pelle.

– Jag, Elsa och Otto.

– Basar Lövgren? Pelle lät genuint förvånad. – Jag trodde inte att han gillade bastu.

– Han har lärt sig att gilla det, sa Jonna. I bastun höll Otto handen för munnen.

– Vad bra! Stången reser vi klockan nio, kom inte för sent! Farbror säger att det blir otur om inte alla dansar runt stången!

– Vi kommer inte för sent.

Ytterdörren smällde. Stegen försvann från altanen.

Jonna kom tillbaka in i bastun, lutade sig mot dörren och blåste ut luft.

– Farbror säger mycket, sa hon.

Otto hade slutat skratta. Han tittade på dem utan glasögonen, med suddiga och fuktiga ögon, och var så hård att Elsa såg pulsen.

– Jag håller inte så länge till, viskade han. – Förlåt.

– Be inte om förlåtelse, sa Elsa. – Säg bara till när.

De tog honom båda på en gång. Jonna runt ollonet, Elsa vid roten, och de rörde sig åt motsatta håll, vridande. Otto tryckte huvudet bakåt mot väggen.

– Nu, viskade han. – Nu nu nu.

Han kom i en tyst, hel våg, och händerna kramade kanten på laven så hårt att träet knakade. Han sa inte ”stopp”. Han sa ingenting. Han bara andades, och sedan, när det var över, tog han glasögonen från laven och satte på sig dem, och de immade igen på en gång.

– Jag ser fortfarande ingenting, sa han. – Men jag vet att ni är där.


Midsommarstången stod på gräset vid stranden, klädd i björkris och prästkragar, och den speglade sig så tydligt i den blanka sjön att det såg ut som om det stod en stång till, upp och ner, under vattnet. Pelle höll ett tal om sin farbror, som hade byggt lägergården och bastun 1962 och ramlat av bryggan två gånger, och alla höjde sina muggar. Sedan dansade de Små grodorna runt stången, och Rasmus hoppade som en groda med sådan inlevelse att han ramlade in i stången och fick björkris i håret.

Tobbe spelade Tomas Ledins Sommaren är kort ur högtalaren, och låten bröts var tredje sekund på grund av täckningsproblem. Linnea öppnade fågelappen och meddelade att Tomas Ledin till sextiofyra procent var en nattskärra.

Vid midnatt började midsommarmagin. Linnea skulle plocka sju sorters blommor och kliva över sju gärdesgårdar, under total tystnad, fast det bara fanns två staket runt lägergården, så hon fick kliva över samma staket tre gånger från olika håll. Att inte säga ett ord var det svåraste, sa hon efteråt. Rasmus rullade naken i den daggvåta gräsmattan, eftersom någon hade sagt att det gav ”dragningskraft”, och kom tillbaka med fästingbett.

Elsa och Jonna satt på bänken på bryggan och tittade ut över sjön. Den ljusa natten. Himlen blev aldrig mörk, den blev bara blågrå och sedan rosa i nordost.

– Nu? frågade Jonna.

– Nu, sa Elsa. – En i taget. Och om nån säger nej så är det nej. Och då gör vi det bara för den som säger ja, vi två.

– Tänk om alla säger nej?

– Då går vi och lägger oss och äter Pelles mackwraps till frukost.

– Det är ett dåligt alternativ.

– Det är därför det är ett alternativ.


Otto satt ensam längst ut på bryggan och väntade på soluppgången, som inte hade börjat än. Elsa satte sig bredvid honom.

– Jag vill berätta en sak för dig, sa hon.

– Okej.

– Du är inte den enda. Den här midsommaren. Vi har gjort det här för Max och Acke också.

Otto var tyst. Länge. Han tittade ut över sjön.

– Alla tre? sa han till slut.

– Alla tre. Som på valborg.

Mer tystnad. Sedan nickade Otto långsamt.

– Det är rättvist, sa han. – Alltså… jag blev lite förvånad. Men det är rättvist. Vi var med allihop på valborg. Jag äger inte dig.

– Tack.

– Har du druckit? frågade Elsa.

– En cider vid stången. För tre timmar sen. Och en liter vatten. – Otto visade flaskan. – Acke delade ut såna här från kylväskan till alla. Han sa att den största risken på midsommar är vätskebrist.

– Jag har druckit två öl under hela kvällen, sa Elsa. – Jonna en. Vi har kommit överens om att ingen är full i natt. Det är regel nummer sju.

– Ni har numrerade regler.

– Nio. I anteckningsboken.

Otto log ut över sjön.

– Klart ni har.

– Varför berättar du det nu?

– För att vi har ett förslag. – Elsa tittade på honom. – På loftet. Halv fyra. Alla tre samtidigt. Samma regler. Ni rör inte oss, vi tar hand om er. Och du kan säga nej. Det är helt okej.

Otto funderade. Han tog av sig glasögonen, torkade dem på tröjkanten och satte på dem igen.

– De kommer att se mig, sa han.

– De ser dig. Och du ser dem.

– Jag har aldrig… alltså i samma rum som andra killar…

– Du gör ingenting med dem. Du bara ligger där.

Otto svalde.

– Ja, sa han. – Jag vill. Ja.


Max var bakom rökbastun. Han hade gått vilse dit igen, sa han, och Jonna trodde på honom, eftersom han hade en ficklampa i handen som inte fungerade.

– Hör här, sa Jonna. – Du är inte den enda.

Max släckte ficklampan, som inte var tänd.

– Va?

– Den här midsommaren. Otto och Acke också.

– Acke? – Det var något i Max röst. – Och Otto? Alla tre?

– Alla tre.

Max tittade på rökbastuns vägg. Käken rörde sig.

– Jag trodde, sa han, och sedan tystnade han. – Jag vet inte vad jag trodde. Jag trodde att jag var lite… speciell. För att jag var sist på valborg. Och trea. Jag trodde att det här var typ… en kompensation.

– Du är speciell, sa Jonna. – Ni är det allihop. På olika sätt.

Max var tyst. Sedan suckade han och gnuggade ansiktet.

– Jag är svartsjuk, sa han. – Tio sekunder. Jag ger mig själv tio sekunder att vara svartsjuk. – Han räknade tyst. – Okej. Det gick över. Jag är inte nåns pojkvän. Elsa är inte nåns flickvän. Och du är inte nåns flickvän.

– Nej.

– Då kan jag inte vara svartsjuk. Det vore ologiskt. Acke skulle säga det.

– Acke skulle säga exakt det.

Han tände ficklampan igen. Den fungerade fortfarande inte. Han skakade den, och batterierna föll ut i mossan.

– Det här är symboliskt, sa han. – Jag vet inte vad det symboliserar, men det är symboliskt.

Jonna plockade upp batterierna och satte tillbaka dem. Lampan tändes. Max tittade på den som på ett mirakel.

– Du lagade den.

– Du hade satt i dem åt fel håll.

– Samma sak i hela mitt liv, sa Max. – Batterierna åt fel håll. Och sen kommer nån och vänder på dem.

Jonna berättade om loftet. Halv fyra. Alla tre. Samma regler: ingen är full, ingen rör tjejerna, vem som helst kan säga stopp när som helst. Max lyssnade till slutet.

– Ja, sa han. – Men på ett villkor.

– Vilket?

– Jag ligger inte bredvid Acke. Han är för perfekt. Jag ser dålig ut bredvid honom.

– Villkoret godkänt.


Acke satt på trappan till matsalen och skrev något i mobilen. När Elsa och Jonna kom lade han ner mobilen och tittade på dem.

– Ni har berättat för Otto och Max, sa han. – Det syns på era ansikten.

– Vi har berättat.

– Och ni har kommit för att berätta för mig.

– Ja.

– Jag visste det. – Han nickade. – Jag visste det redan på bryggan. Du berättade för mig i förväg att det fanns fler. Tack för det. Det var viktigt.

– Vi har ett förslag, sa Jonna.

– Loftet.

Elsa och Jonna tittade på varandra.

– Hur kunde du…

– Loftet är det enda stället där fem personer får plats utan att nån ser. Och där finns sex madrasser. – Acke ryckte på axlarna. – Jag gjorde en lokalplan första kvällen.

– Och?

– Ja. Halv fyra?

– Hur visste du klockslaget?

– Halv fyra sover alla andra. Utom Linnea, som sover dåligt, eftersom hon har sju sorters blommor under kudden. – Acke reste sig från trappan. – Jag tar med kylväskan.


Halv fyra på morgonen klättrade fem personer uppför den branta stegen till loftet, tyst, en i taget, på tå. Otto först, eftersom han var lättast. Sedan Jonna, sedan Max, som slog huvudet i taket på översta steget och svalde en svordom. Sedan Elsa. Sist Acke med kylväskan.

På loftet låg sex madrasser i rad under det låga taket, och genom fönstret flödade midsommarmorgonens rosa ljus in. Myggorna surrade. Någon hade lämnat en påse marshmallows där uppe från 2019.

De tre killarna lade sig bredvid varandra: Otto, tjugo, Max, tjugotvå, och Acke, tjugotre, den äldsta och den enda som hade gjort lumpen och därför kunde ligga still. Otto i mitten. Acke till vänster. Max till höger, så långt från Acke som möjligt, fast det bara fanns sex madrasser.

Elsa och Jonna knäböjde vid deras fötter.

– Alla tre, viskade Elsa. – Samtidigt. Sista gången jag frågar. Ja?

– Ja, viskade Otto.

– Ja, viskade Max.

– Ja, sa Acke.

Och då viskade Otto, som låg i mitten och tittade mot öppningen där stegen kom upp:

– Hörni. Linnea sov inte. Jag såg ljuset från hennes mobil i salen när vi klättrade upp.

Del 7: Loftet

Ingen rörde sig.

En mygga surrade vid Elsas öra. Nerifrån sovsalen hördes Rasmus snarkningar och mellan dem ett enda tydligt, drömskt ord: ”protein”.

– Hon kanske bara tittade på fåglar, viskade Jonna.

– Klockan tre på morgonen? viskade Max.

– Fåglarna vaknar tidigt.

– Inte Linnea.

Acke lyfte sig på armbågarna och tittade mot stegöppningen.

– Förslag, sa han tyst. – Om nån kommer uppför stegen slutar vi direkt. Filtarna på. Ingen ser nåt som den inte har bett om att få se. Överens?

– Överens, sa Elsa.

– Överens, sa Otto, Max och Jonna samtidigt.

Elsa drog fram tre fleecefiltar från hörnet av loftet och lade dem färdiga vid killarnas fötter. Jonna kollade att stegöppningen syntes. Acke öppnade kylväskan och delade ut en vattenflaska till alla, för det gjorde han förstås.

Sedan började de.


Elsa knäböjde mellan Otto och Acke. Jonna satte sig bredvid Max. Tre killar låg bredvid varandra på madrasserna, med händerna under huvudet, som om de väntade på tandläkaren. Det låga taket var en halvmeter från deras ansikten. Någon hade skrivit på det med tusch: ”Datavetenskapliga föreningen 1998 var här”.

– Jag var aldrig med i Datavetenskapliga föreningen, viskade Max. – Jag vill att det ska vara känt.

– Det är känt, sa Jonna och drog ner hans gummiankor.

Elsa tog Otto i vänster hand och Acke i höger. Båda var redan hårda. Hon hade gjort det här en gång förut på valborg, men inte så här, inte samtidigt, inte så att hon kände två olika pulsar i två handflator. Otto var varm och darrade lite. Acke var jämn och tung.

Två olika människor, tänkte hon. Två olika rytmer. Jag är dirigenten.

Hon började röra händerna. I olika takt. För Otto långsamt, i långa tag. För Acke kortare och fastare, eftersom Acke hade sagt i duschen vad han gillade, och Elsa kom ihåg.

Otto bet sig i läppen. Acke andades djupt och jämnt genom näsan, men magmusklerna spändes vid varje tag.

Jonna hade kastat sig över Max. Hon hade hällt Ackes glidmedel i handflatorna och tog Max med båda händerna, den ena vridande uppåt och den andra nedåt, och Max stirrade upp i taket och på Datavetenskapliga föreningen och försökte verkligen låta bli att ge ifrån sig ankljudet.

– Andas, viskade Jonna.

– Jag andas.

– Du håller andan.

– Om jag andas så kvackar jag.

Otto skrattade. Tyst, skakigt. Skrattet fortplantade sig till Elsas hand, och Elsa kände hur han ryckte till i hennes handflata.

Sedan bytte de. Det hade varit Jonnas idé, inskriven i anteckningsboken som ett tillägg till punkt tre: rotation. Elsa flyttade över till Max. Jonna tog Otto och Acke. Och alla tre killarna kände för en stund hur den andra tjejen kändes. Andra händer, annan värme, ett annat grepp.

– Det där är annorlunda, viskade Otto till Jonna. – Alltså på ett bra sätt. Du kramar mer.

– Jag vet.

– Elsa vrider.

– Det vet jag också.

– Ni är som två olika programmeringsspråk, sa Otto, och alla fyra andra försökte låta bli att skratta samtidigt, och golvet på loftet knarrade.

Jonna lutade sig mot Acke.

– Vill du igen? viskade hon. – Inifrån?

– Ja, sa Acke direkt. – Tack för att du frågar igen.

Jonna smorde in fingrarna och förde in dem under Acke, och hon hittade samma ställe som i duschen, säkrare nu. Acke välvde ryggen från madrassen. Händerna låg kvar under huvudet. Det gjorde de alltid.

Elsa tittade på dem alla. Tre killar i en rad, alla i olika tillstånd, alla helt i hennes och Jonnas händer. Och hon insåg att det inte handlade om makt längre. På valborg hade det varit makt. Nu var det något annat. Det var tillit. Tre människor som hade sagt ja och höll händerna under huvudet, för att de hade lovat det.

Och då knarrade det nedersta steget på stegen.


Alla stelnade.

Elsa drog en fleecefilt över Max. Jonna drog den andra över Otto och Acke, en filt till två, och den räckte bara till Ackes knän. Hon drog upp den. Fem personer låg och satt helt tysta under det låga taket.

Ett andra steg. Ett tredje.

Ett huvud dök upp i stegöppningen. Ljusbrunt hår i en enda röra, sju sorters blommor i håret, eftersom de hade fastnat där från kudden. Och i handen en mobil där det stod med stora bokstäver på skärmen:

GRÅSPETT (Picus canus). Säkerhet 91 %.

Linnea tittade på dem. Tre killar under en och en halv fleecefilt. Två tjejer vid deras fötter. Vattenflaskor. Kylväskan. En flaska glidmedel som hade blivit kvar ovanpå en madrass.

– Jag visste det, viskade hon. – Jag visste att det inte var en hackspett.

Ingen sa något. Linnea klev upp ett steg till, så att axlarna kom upp ovanför öppningen, och lade mobilen på golvet.

– Jag har inte sett nånting, sa hon tyst. – Alltså, jag ser filtarna. Jag har inte sett nånting under filtarna. Och jag säger inget till nån. Inte till Pelle, inte till Rasmus, inte till nån. Jag lovar.

– Tack, viskade Elsa.

– Men jag vill fråga en sak.

Hon tittade på Elsa. Sedan på Jonna. Sedan på de tre killarna under filtarna.

– Får jag vara med?


Tystnad. En mygga. Nerifrån Rasmus: ”protein”.

– Är du nykter? frågade Elsa först av alla.

– Jag drack en cider vid stången och tre koppar kaffe. Jag har inte sovit, för jag har sju sorters blommor under kudden och de sticks. – Linnea höjde handen som om hon svor en ed. – Jag är tjugoett. Jag är helt vaken. Och jag har tänkt på det här ända sen min app identifierade en anka.

Elsa tittade på Jonna. Jonna nickade.

– Våra regler, sa Elsa. – Alla säger ja högt. Vem som helst kan säga stopp. Och killarna rör inte oss.

– Okej, sa Linnea. – Men jag har en egen regel. Om det är okej för er två.

– Vilken?

– Jag vill att nån rör vid mig. – Hon tittade rakt på Max filt. – Öhman är skyldig mig. En stor tjänst. Från kön på ICA, på första maj, Extra Large och speciell mjöd. Jag har sparat den tjänsten. Jag vill använda den nu.

Max huvud kom fram under filten. Ansiktet var eldrött.

– Jag? viskade han.

– Du. Om du vill. Om Elsa och Jonna är okej med att regeln bara gäller mig.

– Det är din regel, sa Jonna. – Din kropp. Vi är okej.

– Helt okej, sa Elsa.

Elsa vände sig mot killarna.

– Otto. Får Linnea vara med?

– Ja, viskade Otto. Glasögonen satt på sned.

– Acke?

– Ja. – Acke tittade på Linnea. – Och tack för att du frågade. Det var rätt gjort.

– Max?

Max tittade på Linnea. Länge.

– Ja, sa han. – Ja till att du är med. Och ja till tjänsten. – Han svalde. – Men jag frågar dig separat, Linnea. Får jag röra vid dig?

Linnea log för första gången.

– Det får du. Jag visar hur.


Linnea klättrade upp på loftet helt och satte sig bredvid Max på madrassen, med ryggen mot det sneda taket. Hon drog av sig mjukisbyxorna och trosorna i en enda rörelse, och blommorna föll ur håret ner på Max mage.

– Sorry, sa hon. – Midsommarmagi.

– Vad betyder det?

– Att jag ska drömma om min blivande man.

– Jag är inte din blivande man.

– Jag vet. Det är bara magi.

Jonna drog bort filten från Max. Linnea tittade ner, såg gummiankorna på hans lår och höll handen för munnen.

– Låt bli, viskade Max.

– Jag sa ingenting!

– Du tänkte.

Linnea tog Max hand i sin. Hon förde den till sitt lår, sedan högre upp, och särade på benen. Hon var blöt. Max drog efter andan.

– Lätt, viskade Linnea. – Här. Små cirklar. Inte rakt på än. Runt omkring.

Max gjorde som hon sa. Fingrarna var försiktiga och lite klumpiga, och Linnea rättade dem med handen, tryckte, flyttade, och sedan föll huvudet bakåt mot taket och hon gav ifrån sig ett litet ljud.

– Där. Precis där.

Jonna tog Max i handen igen. Halt, långsamt. Max darrade. Ena handen låg fortfarande under huvudet, den andra mellan Linneas ben, och han tittade på Linnea som om han inte trodde att det här var på riktigt.

Elsa gick tillbaka till sin plats mellan Otto och Acke. Hon tog dem båda i händerna igen, och båda var hårdare än förut. Linneas ankomst hade förändrat något. Lagt till något. En tredje kvinna som hade frågat, och en egen regel som bara gällde henne.

Linnea öppnade ögonen och tittade på Otto, som låg bredvid Max och försökte låta bli att titta för mycket och tittade ändå.

– Lövgren, viskade hon. – Jag har en hand ledig. Får jag?

Otto blinkade bakom glasögonen. Han tittade på Elsa, som om han behövde lov, och Elsa lyfte bort handen från honom och nickade: ditt beslut.

– Ja, viskade Otto. – Ja, det får du.

Linnea sträckte sig fram. Handen var mindre än Elsas och kallare, eftersom hon hade hållit den runt mobilen hela natten, och Otto ryckte till och skrattade sedan tyst.

– Kallt, viskade han.

– Sorry. Fågelskådarhänder.

– Nej, det är… det är bra. Det är annorlunda.

Elsa flyttade helt över till Acke. Nu hade hon båda händerna till en enda kille, och hon använde dem: den ena vred och den andra drog, och Jonnas finger var fortfarande inne i Acke och tryckte på stället som hon hade hittat i duschen. Acke andades som en löpare. Ögonen följde Elsas händer, sedan Jonnas handled, sedan Elsas händer igen.

– Det här är, viskade han, – för mycket data.

– För mycket?

– Nej. Precis lagom för mycket.

På loftet fanns nu sex personer och åtta händer i rörelse och bara två par händer under huvudet, Ottos och Ackes, och en av Max, eftersom Max andra hand var där Linnea hade lett den. Det låga taket tog emot deras värme. Fönsterrutan började imma på insidan. En mygga hade slutat surra, den hade kanske gett upp.

Elsa sneglade mot stegöppningen. Tom. Nere i salen vände sig Rasmus och mumlade ”kreatin”, vilket var nytt.

– Han har bytt kosttillskott, viskade Jonna, och Linnea fick trycka ansiktet mot armen.

– In nu, viskade Linnea till Max. – Ett finger. Och tummen stannar uppe.

Max förde in fingret. Linnea välvde ryggen, och handen sökte stöd och hittade Elsas axel. Elsa tog den. De höll varandra i handen en stund, två kvinnor, den ena som tillfredsställde två killar och den andra som blev tillfredsställd.

– Jag kommer snart, viskade Linnea. – Sluta inte, Öhman. Sluta aldrig.

– Jag slutar inte.

Och han slutade inte. Linnea kom först, tyst och darrande, med ansiktet tryckt mot Elsas axel, så att ljudet inte skulle höras ner. Låren klämde om Max hand. Hon darrade länge.

Max kom nästan direkt efter, i Jonnas händer, och han gav ifrån sig ankljudet. Den här gången skrattade ingen. Eller så skrattade alla, men ljudlöst, och det var ett bra skratt.

Otto var nästa. Han tittade på Linnea och Max och Elsa, och han sa ”tack” upp mot taket precis innan han kom, som om han tackade hela universum.

Acke kom sist. Jonna hade fortfarande fingret inne i honom, Elsa hade fortfarande handen runt honom, och han tittade på deras händer ända till slutet, som alltid. Händerna låg kvar under huvudet. När det var över drog han ett djupt andetag och slöt ögonen.

– Riskanalys, sa han, – uppdaterad.


De låg kvar på loftet länge. Sex madrasser, sex personer. Linnea bredvid Max, med blommor fortfarande lite här och var. Elsa och Jonna bredvid varandra vid fotändan, lutade mot varandra. Tre killar i en rad, med vattenflaskor i händerna.

– Tänk om vi inte berättar för nån, viskade Otto.

– Vi berättar inte för nån, sa Jonna.

– Utom för fågelappen, sa Linnea.

Klockan fem klättrade de ner, en i taget. Sovsalen var tyst. Rasmus sov med öppen mun, Pelle sov med glasögonen på, Tobbe sov med högtalaren i famnen som en nalle. Ingen vaknade. Ingen hade sett någonting.

De gick ner och badade. Över sjön låg dimma, tjock och vit, och solen steg upp genom den, gyllene. Sex personer hoppade från bryggan efter varandra, och vattnet höll tretton grader, och alla skrek, men dimman åt upp ljuden.

Längst ut vid bryggan, när de andra klättrade uppför stegen med tänderna skallrande, stannade Max kvar i vattnet bredvid Linnea.

– Är skulden betald nu? frågade han.

Linnea funderade. Hon strök det blöta håret från ansiktet och tittade ut i dimman.

– Nästan, sa hon. – Räntan är fortfarande obetald.

– Räntan?

– Jag berättar sen.

Otto satt på bänken på bryggan med en handduk över huvudet som en munk och torkade glasögonen, som inte blev torra, eftersom allt han försökte torka dem med var blött. Acke räckte honom en torr pappersnäsduk ur kylväskan. Självklart hade han torra pappersnäsdukar i kylväskan.

– Tack, sa Otto. – Alltså för allt. För den här natten. Jag vet inte vem jag säger det till.

– Säg det till alla, sa Jonna från vattnet.

– Tack allihop, sa Otto ut i dimman.

– Varsågod, svarade dimman med Max röst.

Elsa flöt på rygg och tittade upp mot himlen.

På valborg delade jag ut priser, tänkte hon. Nu fanns det inga priser. Och det var bättre.


Vid frukosten kokade Pelle kaffe i sitt kärnkraftverk och tittade misstänksamt på dem alla.

– Jag hörde nåt i natt, sa han. – Från loftet. Som… knackningar.

– Hackspett, sa Linnea direkt. – Gråspett. Jag har bevis.

Hon visade mobilen. Pelle tittade på skärmen och nickade övertygat.

– Farbror sa att det finns hackspettar här, sa han. – Han säger att de bringar tur.

– Det gör de, sa Max med munnen full av mackwrap.

Elsa drack sitt kaffe. Mobilen vibrerade. Ett sms från Acke, som satt tre meter från henne:

Team 7 retro på måndag. Jag har en ny punkt på agendan. Höstfärgshelg. Pelle sa att farbror hyr ut lägergården i september också. Och jag har en idé. Egna regler, som jag lovade på valborg.

Elsa lyfte blicken. Acke tittade på henne tvärs över matsalen och lyfte sin kaffekopp.

Och Linnea, som satt bredvid Max, lutade sig mot Elsa och viskade:

– Jag är med. Vart ni än ska. Och jag har en ny regel.

Finns även på: English , Suomi

Endast för vuxna

Den här webbplatsen innehåller erotisk fiktion för läsare som fyllt 18 år. Alla karaktärer är vuxna.

Lämna