Tyst läge
Valborgsnatt i Uppsala, en kontorsbastu och ett mörkt rum fullt av sovsäckar. Elsa, 21, har tre regler – och tre blyga killar som aldrig har försökt något.
Innehåll
Del 1: Valborg, version 1.0
Klockan var fem i tre, och nedanför Carolina Rediviva stod ungefär tjugotusen människor, av vilka minst femton hade samma färg på ovvarna. Det var datavetarnas ovvar, rosa som tuggummi och fulla av märken. Hälften av märkena var köpta, den andra hälften förtjänade på sätt som man inte berättar för sina föräldrar.
– Om nån frågar vad det här är för färg så är det magenta, sa Max Öhman högt. – Inte rosa. Magenta. RGB 255, 0, 255. Det är en teknisk färg.
– Den är rosa, sa Jonna.
– Den är teknisk rosa.
Elsa Stenström stod mitt i gänget och drack mjöd ur en pappmugg. Hon var tjugoett, förstaårsstudent, och håret var så ljust att det nästan såg vitt ut i aprilsolen. Ovven hade hon knutit runt midjan, och upptill hade hon ett vitt linne, och över det hängde studentmössan i ett gummiband runt halsen. Hon visste exakt hur många av killarna i gänget som tittade på henne just då. Sju. Åtta, om man räknade han som försökte låta bli.
Åtta. Nytt rekord. Noteras.
Hon förde inte bok på riktigt. Eller jo, men bara i huvudet. Det var en vana som hade börjat när hon var arton och sommarjobbade i baren på ett hotell i Norrtälje. Tre killar i personalen hade slagit vad om vem som skulle ”få” Elsa först, och hon hade hört det genom köksdörren. Hon hade stått bakom dörren och lyssnat på hur de pratade om henne som om hon var ett spel, med en vinnare och ett pris.
Den dagen hade hon bestämt två saker. Hon skulle aldrig bli någons pris. Och om det skulle spelas något spel, så skulle hon skriva reglerna själv.
Det var tre år sedan. Ingen hade ”fått” henne sedan dess. Många hade försökt. En del försökte fortfarande.
– Elsa! Vem har burit din mjöd? Jag bär din mjöd.
Rasmus Åhlund trängde sig in bredvid henne som en dörrmatta som bestämt sig för att bli människa. Han var tjugotvå, tränade på gymmet sex gånger i veckan och berättade om det sju. Under första studieveckan hade han bjudit ut Elsa tre gånger, och sedan i snitt en gång i veckan, som en schemalagd uppgift.
– Jag bär den själv, sa Elsa vänligt. – Jag har helt okej motorik i händerna.
– Jag bara erbjöd.
– Jag vet. Tack, Rasmus.
Cron job. Rasmus är ett cron job. Körs varje måndag kl. 09.00, returnerar alltid samma fel.
Uppe vid Carolinas trappa började det hända saker. Rektor kom ut på balkongen, och folkmassan tryckte framåt. Någonstans ifrån hördes ”Sjungom studentens lyckliga dar”, och alla började sjunga. Hälften kunde inte texten, och den andra hälften kunde den fel. När rektor viftade med mössan klockan tre prick satte Elsa på sig sin, precis som alla andra, och när tjugotusen vita mössor åkte upp samtidigt kände hon den där kalla rysningen som hon kände varje år, fast hon aldrig skulle ha erkänt det.
– Första studentvalborgen, sa Jonna bredvid henne och skålade med muggen. – Nu är vi officiellt vuxna.
– Du är tjugo.
– Just därför. Jag är officiellt vuxen och inofficiellt idiot. Det är den perfekta kombon för valborg.
Jonna Hellgren var Elsas bästa vän. Hon hade börjat samma höst, satt sig bredvid Elsa på första föreläsningen och sagt: ”Om du inte är här för nån killes skull så kan vi vara kompisar.” Elsa var inte där för någon killes skull. Hon var där för att hon alltid haft lätt för matte och gillade saker som fungerade logiskt. Människor gjorde inte det. Kod gjorde det.
Efter mösspåtagningen samlades gänget i Engelska parken. Femton personer i magenta, en kartong munkar, femton flaskor billig skumpa och Tobbes bluetoothhögtalare, som växlade mellan Håkan Hellström och soundtracks från tv-spel.
Elsa satt i gräset och tittade på gänget. Det gjorde hon alltid, som om hon skannade ett nätverk.
Där var Peter ”Pelle” Hammar, tjugofyra, äldst i gänget. Han hade börjat plugga efter tre år i arbetslivet, och det var tack vare honom som de skulle någonstans alls i kväll. Pelle jobbade deltid på Granskog Software AB, ett mjukvaruföretag i en gammal tegelbyggnad vid Kungsängen. Högst upp i huset fanns en bastu, ett omklädningsrum, ett konferensrum och en stor gemensam lounge där de hade pizzakvällar på fredagarna. Pelle hade frågat VD:n om gänget fick sova där på valborgsnatten. VD:n hade svarat ”så länge inget går sönder och ingen spyr i serverrummet”. Pelle hade skrivit ut mejlet och laminerat det.
Där var Linnea Backman, tjugoett, som gjorde AI-labbarna bättre än labbhandledaren och var väldigt tyst om det. Tobias ”Tobbe” Strand, tjugo, DJ och dålig på allt annat än musik. Jonna. Rasmus. Och tio till, vars namn Elsa kunde men som hon aldrig hade pratat med om annat än uppgifter.
Och så var det de tre.
Elsa hade iakttagit dem hela våren. Inte för att de hade försökt något. Tvärtom. De var de enda killarna i gänget som aldrig hade försökt någonting.
Otto Lövgren satt en bit bort i gräset, med knäna uppdragna, och skrev något i mobilen. Tjugo år, smal, mörkt hår som hade behövt klippas redan i mars. Han kodade Rust för skojs skull och rodnade varje gång Elsa sa hej till honom. En gång hade han hjälpt Elsa med en labb i datastrukturer i tre timmar i sträck och efteråt sagt en enda mening: ”Din kod är jättesnygg.” Sedan hade han gått därifrån så fort som om han hade sagt något förbjudet.
Max Öhman stod mitt i gänget och berättade om en fest i Göteborg där han ”nästan” hade hamnat i bastun med en chalmerist innan hennes pojkvän dök upp. Tjugotvå, breda axlar, alltid lite för hög röst. Han pratade om tjejer som ett proffs, och Elsa hade känt honom tillräckligt länge för att veta att det bara var ljud. Max tittade alltid på Elsa bara när han trodde att hon inte såg, och när deras blickar möttes var han den som tittade bort först. Allt annat med honom var hårt, men inte det.
Och Axel ”Acke” Norén satt vid foten av ett träd och öppnade en flaska skumpa så försiktigt att korken inte gav ifrån sig ett ljud. Tjugotre. Han hade gjort lumpen, jobbat två år på ett lager och först sedan börjat plugga. Han pratade lite, och när han pratade var han exakt. Hans labbar var kommenterade som brev som var tänkta för någon annan att läsa. Han var den ende som någonsin hade påpekat ett fel i Elsas kod. Han hade gjort det så artigt att Elsa först blivit rasande och sedan tacksam.
Tre killar som inte har försökt. En blyg, en som spelar teater, en som räknar. Ingen av dem har någonsin tittat på mig som ett pris. De har tittat på mig som på… något man inte vågar röra.
Hon hade inte bestämt något än. Hon hade bara tänkt. Hela våren.
– Elsa, sa Otto plötsligt bredvid henne, och hon hoppade till, för hon hade inte märkt att han flyttat sig. – Du… du har mjöd på kinden.
– Var?
– Där. – Otto pekade på sin egen kind, inte på Elsas. Han vågade inte röra henne.
Elsa torkade sig på kinden. På fel ställe, med flit.
– Nu?
– Nej. Lite… åt vänster. Din vänster. Min höger. Eller…
– Otto. Visa.
Otto svalde. Han sträckte sig långsamt fram, som om han närmade sig ett vilt djur, och strök med tummen över Elsas kind. Tummen darrade.
– Nu är det borta, sa han. Hans öron var knallröda.
– Tack.
– Ingen fara. Det var bara… mjöd.
Han backade tillbaka till sin plats och stirrade så intensivt i mobilen att Elsa såg skärmen spegla sig i hans glasögon. Det var ingenting öppet på skärmen.
Gullig. För gullig. Det får man inte utnyttja. Utom kanske lite.
Kvällen fortsatte som studentvalborgar gör. Från Engelska parken ner till Fyrisån och Stadsträdgården, där någon hade tagit med en grill som inte fick användas och någon annan ringde en vakt som aldrig kom. Från ån tillbaka in mot stan, till puben på en nation där det var så mycket ovvar att färgerna flöt ihop till en enda glad regnbåge. Elsa drack två cider och vatten mellan glasen, för hon hade bestämt redan en vecka tidigare att den här valborgen skulle hon komma ihåg allt.
Max beställde tequilashots till hela bordet och försökte förklara hur man dricker dem ”på riktigt mexikanskt vis”, och saltet flög in i ögat på Linnea. Rasmus bjöd upp Elsa. Elsa sa nej, vänligt. Rasmus frågade igen tio minuter senare. Elsa sa nej, lika vänligt. Acke satt vid kortändan av bordet och drack samma öl i två timmar och tittade på Elsa en enda gång, länge, när Elsa skrattade åt något Jonna sa.
Elsa märkte det. Hon märkte alltid.
Hon tittade tillbaka. Acke tittade inte bort.
Det där är nytt. Ännu ej dokumenterat beteende.
Efter tio klev Pelle upp på en stol och knackade på glaset med en nyckel.
– Mina damer och herrar och övriga datoranvändare! Bussen går mot Granskog! Ni minns reglerna: ingen går in i serverrummet, ingen spyr på golvet i omklädningsrummet, bastun är baddräktsbastu eftersom VD:n läser Slack, och alla sover i sin egen sovsäck längs väggen. Vi är inte djur. Vi är ingenjörer.
– Inte än, ropade någon.
– Inte än, medgav Pelle. – Men en dag. Nu kör vi!
Femton personer i magenta ramlade ut från puben och började gå mot Kungsängen. Promenaden tog fyrtio minuter, eftersom Tobbe ville stanna vid varenda kiosk och Max försökte klättra upp på en staty och ramlade ner. När de kom fram var klockan halv tolv, och alla var redan lite trötta och väldigt lyckliga.
Granskog Software AB:s kontor låg i en gammal tegelbyggnad som en gång hade varit spannmålslager till kvarnen. Pelle öppnade dörren med passerkort och en larmkod som han dubbelkollade tre gånger i mobilen. Hissen tog dem upp till sjätte våningen. Dörrarna gick upp rakt in i en stor lounge: sittsäckar, ett långt bord, en kaffemaskin som såg ut som ett rymdskepp, och på väggen en stor skärm där statusen för företagets produktionsservrar rullade i gröna och röda kurvor.
– Rör den inte, sa Pelle. – Om den blir röd förlorar jag jobbet.
Från loungen kom man genom en glasdörr in i konferensrummet, där whiteboarden var full av planeringen för någon sprint. Genom en annan dörr kom man ut i en korridor där omklädningsrummen låg. Och längst in låg bastun, en stor, med lavar för femton, och ett fönster där man såg ljusen över Kungsängen och Fyrisåns mörka vatten.
Gänget rullade ut liggunderlagen. Någon hade med sig en campingmadrass, någon en gammal yogamatta, Tobbe en luftmadrass som läckte. Pelle delade ut platser: i konferensrummet de som ville sova före tre, i loungen alla andra. Längs väggarna, på rad, som på ett vandrarhem.
Elsa valde inte sin plats av en slump.
Hon gick genom loungen med sovsäcken under armen och tittade på var de tre killarna lade sina. Otto gick till hörnet vid fönsterväggen, längst bort från alla, som han alltid gjorde. Max lade sin mitt i loungen, bredvid kaffemaskinen, för han ville vara där det hände. Acke placerade sitt underlag längs konferensrummets glasvägg, millimeterrakt mot väggen, med sovsäckens dragkedja uppåt mot taket.
Elsa lade sitt eget underlag vid korridorens mynning. På ett ställe där det var lika långt till var och en av dem.
Jonna lade sitt bredvid och tittade på henne.
– Varför valde du här? Det drar ju.
– Jag gillar drag.
– Ingen gillar drag.
– Jag gör det. Det håller en vaken.
Jonna tittade på henne en stund till. Sedan ryckte hon på axlarna och började gräva efter baddräkten i ryggsäcken.
– Bastu, sa hon. – Jag behöver bastu innan jag dör.
Elsa öppnade sin egen ryggsäck. Baddräkten låg överst, svart, enkel. Under den låg necessären. Och i necessärens sidoficka, där hon brukade ha extra hårsnoddar, låg ett litet platt paket som hon hade köpt tre dagar tidigare.
Hon rörde vid det med fingertopparna en stund.
Inget är bestämt. Än.
Hon stängde fickan.
Del 2: Baddräktsbastu
Bastun var redan varm. Pelle hade varit uppe och slagit på aggregatet innan de gick till puben, med timer, eftersom han var Pelle. När de första öppnade dörren slog en het, torr våg emot dem som doftade ny asp och på något sätt också kaffe, eftersom bastun ventilationsmässigt låg rakt ovanför kaffemaskinen.
– Baddräkt på, påminde Pelle i dörren som en konduktör. – VD:n läser Slack.
– Hur skulle hon kunna se oss via Slack? frågade Tobbe.
– Hon ser inte. Men hon vet. Hon vet alltid.
Elsa kom ut från omklädningsrummet bland de sista. Svart baddräkt, inget speciellt: breda axelband, hög hals. Den var vald med flit, så tråkig att ingen skulle kunna påstå att hon försökte något. Håret hade hon vridit upp i en knut i nacken.
När hon klev in tystnade sorlet i bastun i en halv sekund. Sedan fortsatte det högre, som om alla plötsligt ville bevisa att de inte hade tystnat.
En halv sekund. Samma som vanligt.
Det fanns plats på lavarna. Elsa klev upp på översta laven och satte sig på ett ställe där Otto satt till vänster och det var tomt till höger. Otto frös till. Han satt i badshorts med små pixelkalkoner på, och bröstkorgen var så blek att den nästan reflekterade ljuset från aggregatet.
– Hej, sa Elsa.
– Hej, sa Otto. – Hej. Varmt. Det är varmt här.
– Det är en bastu.
– Ja. Det är det. Det är… logiskt.
På den tomma platsen till höger om henne satte sig Rasmus på en bråkdels sekund. Hans badbyxor var små och svarta, och han satt så att lårmusklerna syntes så bra som möjligt.
– Ska jag kasta? frågade Rasmus. – Jag kastar ordentligt. Jag är från Norrland.
– Du är från Täby, sa Jonna från nedersta laven.
– Min farmor är från Norrland.
Han kastade vatten på stenarna. För mycket. Aggregatet fräste som en arg katt, och den heta ångan slog upp mot lavarna så att halva gänget svor och två flydde ut i duschen. Elsa blundade och andades. Hon tyckte om hettan. Hon tyckte om allt som var lite för mycket.
När hon öppnade ögonen såg hon Max på nedersta laven alldeles vid dörren. Han hade badbyxor med gula gummiankor på och berättade högt för Tobbe att bastuna i Göteborg var bättre, för ”där finns det kultur”. Men hans blick gled upp till Elsa en gång, två gånger, och föll tillbaka. Varje gång steg hans röst lite.
Han pratar högre när han tittar på mig. Han vet inte ens om det.
Acke kom in i bastun sist. Han hade en plastpåse i handen, och i påsen låg femton små vattenflaskor. Han delade ut dem till alla, en i taget, utan att säga något, och ställde den sista bredvid Elsa på laven.
– Drick, sa han. Bara det.
– Tack, mamma.
Acke log inte. Men mungipan ryckte till, och Elsa såg det.
– Jag räknade, sa han. – Vi har druckit i snitt fyra enheter per person på sex timmar. I bastun tredubblas vätskeförlusten. Drick.
– Räknade du på riktigt?
– Jag räknade grovt. Standardavvikelsen är stor, på grund av Max.
Elsa drack vatten. Alla drack. Till och med Rasmus, som först sa att han inte behövde för att ”kroppen är ett tempel”, och sedan drack hela flaskan i en klunk när han trodde att ingen såg.
En halvtimme senare hade stämningen skiftat. Aggregatet hade lugnat sig, ångan var mjukare. Någon öppnade fönstret, och in kom doften av våt jord från slätten och vårnattens svalka. Ljusen speglade sig i Fyrisån. Längre bort i stan hördes fortfarande valborgsvrål och tutande bilar, men här uppe, på sjätte våningen, var det lugnt.
Tobbe satte på något långsamt i högtalaren, piano och synth. Linnea somnade på nedersta laven mot Jonnas axel, och Jonna lät henne sova. Pelle berättade om hur Granskogs första kund hade varit en skobutik i Örebro och hur hela företaget nästan gått omkull när deras webbshop sålde trehundra par skor som inte fanns.
Elsa lyssnade och tittade.
Otto hade glidit en centimeter närmare henne. Inte med flit. Lavarna var hala av svett och han hade glidit. Elsa lät sitt knä nudda hans. Bara lätt, som av en slump. Otto slutade andas i tre sekunder. Elsa räknade. Sedan andades han igen, försiktigt, och lät knät ligga kvar.
Han drog sig inte undan. Noteras.
Max på nedersta laven försökte öppna sin vattenflaska med tänderna för att se avslappnad ut. Korken flög upp på aggregatet och smälte till en liten svart prick, och han sa ”fan i helvete” så äkta att hela bastun skrattade. Han skrattade själv också, röd i ansiktet, och tittade upp mot Elsa för att se om hon också skrattade. Elsa skrattade. Hon log rakt mot Max, inte hånfullt utan varmt, och Max glömde att stänga munnen.
Acke satt i andra änden av bastun och tittade ut genom fönstret. Men när Elsa sträckte på sig, med armarna över huvudet och ryggen svankad, såg hon i spegelbilden i fönstret att Acke tittade på henne. Inte skamset. Inte i smyg. Han bara tittade, som om han studerade något han ville förstå.
Elsa sänkte armarna. I spegelbilden möttes deras blickar. Acke tittade inte bort den här gången heller.
Tre. Alla tre. Ingen av dem vet om de andra.
Hon kände en hetta som inte kom från bastun. Tanken hade funnits i hennes huvud hela våren, halvfärdig som en ofärdig funktion. Nu kände hon hur den kompilerade och gick igenom utan fel.
Halv två klappade Pelle i händerna.
– Okej, gott folk. Tyst läge från och med nu. Lamporna släcks om två minuter. Den som snarkar väcks och flyttas till konferensrummet. Den som inte kommer upp i morgon blir kvar här. Städning klockan tio. Picknick i Stadsträdgården klockan elva.
– Vem är du, min pappa? frågade någon.
– Jag är han som laminerade mejlet.
Gänget skingrades till omklädningsrummen. Torra kläder, tandborstar, kö till toaletten. Någon hade glömt handduken och torkade sig med pappershanddukar som en mus. Tobbes luftmadrass hade tömts helt, och han låg på golvet och blåste upp den, röd som en tomat.
Elsa klädde på sig långsamt i omklädningsrummet. Ett par sladdriga mjukisbyxor. En stor t-shirt där det stod It works on my machine. Ingen bh, för ingen sover i bh. Hon lade det lilla paketet från necessärens sidoficka i mjukisbyxornas ficka och kände det där, lätt, som ett frågetecken.
När hon kom tillbaka till loungen var lamporna redan halvt släckta. Sovsäckar på rad längs väggarna, kroppar indragna i dem som i snäckskal. Någon skrattade tyst i konferensrummet. Någon annan viskade ”håll käften”, och skrattet tystnade.
Elsa kröp ner i sin sovsäck vid korridorens mynning. Jonna låg redan bredvid henne, med slutna ögon och öppen mun.
Pelle släckte den sista lampan. Bara serverskärmen på väggen lyste grön, och i dess sken såg rummet ut som ett akvarium.
Elsa låg på rygg och lyssnade.
Hon lyssnade på hur andetagen förändrades. Först oroliga, folk som vände sig, prasslande sovsäckar och någon som letade efter sin vattenflaska. Sedan långsammare. Efter tjugo minuter den första snarkningen, låg och regelbunden, från Rasmus håll. Efter en halvtimme den andra, från Tobbe, ovanpå luftmadrassens pysande. Efter fyrtio minuter var Jonnas andning djup och jämn, och hennes hand hade glidit ut ur sovsäcken och ner på golvet.
Klockan var tjugo över två.
Elsa vände på huvudet. I hörnet vid fönstret, långt från alla, lyste ett svagt blått sken inifrån en sovsäck. En mobilskärm. Någon var fortfarande vaken.
Otto.
Hon drog ner dragkedjan på sin sovsäck. En centimeter i taget, så långsamt att det inte hördes. Hon kröp ut och blev sittande på knä på golvet en stund. Serverskärmens gröna ljus, snarkningarnas rytm, suset från ån genom det öppna fönstret bort mot omklädningsrummen.
Nu eller aldrig. Nej. Nu eller nån gång. Men nu är bra.
Hon kröp.
Golvet var parkett, och det var kallt mot knäna. Hon tog sig längs väggen, förbi Linnea och någon annan, och undvek Tobbes luftmadrass, som knarrade varje gång Tobbe andades. Tio meter. Femton. Förbi kaffemaskinen, som surrade i viloläge.
Otto låg på sidan med ryggen mot väggen, sovsäcken uppdragen till öronen, och läste något i mobilen som såg ut som dokumentation. Rust. Självklart Rust.
Elsa stannade en meter ifrån honom. Hon rörde honom inte. Hon viskade:
– Otto. Är du vaken?
Mobilen ramlade ner i ansiktet på Otto. Han lyfte bort den, och ögonen var stora och klarvakna i skärmens ljus. Ingen sömn. Inget rus. Han hade bara druckit vatten de senaste två timmarna, Elsa hade sett det.
– Elsa? viskade han. – Vad… har nåt hänt?
– Det har inte hänt nånting. – Elsa flyttade sig närmare, på knä, så att deras ansikten var på samma höjd. Hon viskade så tyst att orden nästan bara var andning. – Jag ville fråga dig en grej. Och du får säga nej, och då går jag tillbaka till min plats, och så pratar vi aldrig om det här.
Otto nickade. Adamsäpplet rörde sig.
– Får jag komma och ligga bredvid dig?
Otto stirrade på henne. Tre sekunder. Fyra. Elsa väntade.
– Ja, viskade Otto. Rösten sprack mitt i ordet. Han försökte igen. – Ja. Jag… ja. Jag vill.
Han stängde av mobilen och drog ner dragkedjan på sovsäcken. Den rasslade, och de frös båda två. Rasmus snarkning fortsatte obruten. Otto öppnade resten så långsamt att det tog en evighet.
Elsa gled in bredvid honom. Sovsäcken var varm av hans kropp och doftade tvål. Pixelkalkonerna hade flyttat från badshortsen till pyjamasbyxorna; Otto hade tydligen hela kollektionen.
De låg mitt emot varandra, på sidan, med ansiktena tio centimeter ifrån varandra. Otto rörde sig inte. Han andades inte ens ordentligt.
– Jag vill ha dig, viskade Elsa i hans öra. – Nu. Här. Helt tyst. Men du måste vilja också.
– Jag vill. – Han svalde. – Elsa, jag… jag har aldrig… jag har aldrig nånsin…
– Jag gissade det.
– Är det dåligt?
– Nej. Det är fint.
Hon tog Ottos hand och förde in den under tröjan, på sitt bröst. Ottos fingrar darrade mot hennes hud, och hon kände dem stanna vid bröstvårtan som om han hittat något han letat efter hela livet. Hon lade sin hand över hans och visade hur. Långsamt. Lätt. Tummen i cirklar.
Otto lärde sig snabbt. Han hade alltid lärt sig snabbt.
– Det finns tre regler, viskade Elsa medan Otto rörde vid henne. – Ett: inga ljud. Inte ett enda. Två: jag bestämmer när vi slutar. Tre: du kommer inte i natt. Hur mycket du än vill. Är du okej med det?
Otto var tyst en stund. Elsa kände hur hård han var mot hennes lår genom pyjamasbyxorna.
– Jag vet inte om jag klarar det, viskade han ärligt.
– Jag hjälper dig. Jag slutar i tid. Är du okej?
– Ja. Okej. Vad som helst.
Hon fiskade upp paketet ur fickan på mjukisbyxorna och tog ut en. Öppnade den med tänderna så långsamt att folien inte prasslade. Sedan stack hon in handen i Ottos byxor.
Otto bet sig i handen.
Han var hård, varm och helt redo, och Elsa förde handen längs honom en gång, två gånger, och kände hur hela hans kropp spändes som en fjäder. Hon stannade. Lät honom andas. Sedan drog hon ner Ottos pyjamasbyxor över höfterna, inne i sovsäcken, och rullade på kondomen med säkra fingrar. Otto tittade på henne i mörkret, och i hans ögon fanns något som såg nästan ut som skräck och nästan som ett under.
Elsa drog av sig sina egna mjukisbyxor och släppte dem längst ner i sovsäcken. Hon klättrade långsamt upp på Otto, medan sovsäckstyget prasslade runt dem. Hon lade handflatan mot Ottos bröstkorg och kände hans hjärta slå som om han hade sprungit ett maraton.
– Andas, viskade hon.
Otto andades.
Hon sänkte sig. Långsamt, en centimeter i taget, tills Otto var helt inne i henne. Otto öppnade munnen i ett ljudlöst skrik, och Elsa lade handen över hans mun. Inte hårt, utan som en påminnelse. Hans ögon var blanka.
Första gången. Hans första gång. Och den är min.
Hon rörde sig inte på en stund. Hon lät Otto vänja sig. Sedan började hon gunga med höfterna, långsamt, så att sovsäcken knappt prasslade, korta små rörelser. Mot Otto, inte upp och ner utan fram och tillbaka, så att klitoris gneds mot hans blygdben varje gång.
Otto darrade under henne. Hans händer grep om Elsas höfter som om han var rädd att hon skulle försvinna.
Elsa rörde sig. Hon kände spänningen växa i magen, den välbekanta åtdragande spiralen. Rasmus snarkade. Serverskärmen lyste grön. Hon stack in sin egen hand mellan dem och rörde vid sig själv med fingertopparna, i små hårda cirklar. Otto tittade på det, stirrade som om han såg ett mirakel, och kände henne knipa runt honom varje gång fingrarna träffade rätt.
Elsa kom ljudlöst. Hon bet sig så hårt i läppen att hon kände smaken av blod, och hela kroppen krampade ovanpå Otto. Hon tryckte pannan mot Ottos panna, och andetagen hackade mot hans ansikte, och hon kände Otto rycka inne i henne, precis på gränsen, precis…
Hon reste sig. Snabbt, men ömt.
Otto stirrade på henne. Ansiktet var förvridet, halvt av plåga och halvt av något annat, och han bet ihop tänderna så hårt att Elsa hörde dem gnissla.
– Inte än, viskade Elsa. – Andas. Du klarar det.
Otto andades. In, ut. In, ut. Sakta slappnade hans kropp av. Han hade inte kommit.
– Du gjorde det, viskade Elsa och kysste honom på pannan. – Du är otrolig.
Hon tog försiktigt av Otto kondomen och lindade in den i en pappersnäsduk som hon hade i fickan. Hon drog på sig mjukisbyxorna igen inne i sovsäcken. Sedan lutade hon sig ner mot Ottos öra. Så nära att läpparna nuddade örsnibben.
– Lyssna noga, viskade hon. – I morgon, när vi firar. Jag vill att du ger mig så många kondomer fulla med din egen last som du klarar. Och ger mig dem i smyg. Så att ingen annan märker något.
Otto slutade andas igen.
– Ju fler du tar med, desto bättre chans har du i morgon kväll. Med mig. Igen. Ordentligt. – Hon gjorde en paus. – Men jag lovar ingenting. Fattar du? Jag lovar ingenting. Det är ditt val om du är med.
Otto nickade. En gång, sedan igen, ivrigt.
– Jag är med, viskade han. – Jag är med.
– Bra. – Elsa kysste honom en gång till, på munnen, lätt. – Och Otto. Det här stannar mellan oss.
– Självklart. Självklart.
Hon gled ut ur sovsäcken. Otto låg kvar och stirrade i taket, och han slog inte på mobilen igen.
Elsa kröp tillbaka längs väggen, förbi Tobbes luftmadrass, förbi kaffemaskinen. När hon kom till mitten av loungen stannade hon.
Vid Max sovsäck. Max, som låg på rygg bredvid kaffemaskinen, med händerna under huvudet.
Hans ögon var öppna.
Del 3: Två viskningar till
Max rörde sig inte. Han låg på rygg i en sovsäck som bara var uppdragen till midjan och tittade på Elsa i serverskärmens gröna ljus. På hans t-shirt stod det Ullevi 2024 – Jag var där. Elsa hade aldrig frågat vad som hänt där och tänkte fortsätta på samma linje.
– Kan du inte sova? viskade Elsa.
– Den där kaffemaskinen surrar, viskade Max tillbaka. – Den surrar som ett kylskåp som funderar över livet. Jag har lyssnat på den i en timme.
Han såg inte var jag kom ifrån. Han tror att jag var på toa. Bra.
Elsa satte sig på knä bredvid honom. Max ögon följde henne, och i dem fanns en vakenhet som inte hade synts på hela kvällen. Han hade druckit två vattenflaskor sist, Acke hade sett till det, och nu var han bara trött och vaken, som man är klockan tre på valborgsnatten när kroppen vill sova men huvudet vägrar.
– Jag kan hålla dig sällskap, viskade Elsa. – Om du vill.
Max stirrade på henne.
– Sällskap, upprepade han.
– Sällskap. I din sovsäck. Om du vill. Och om du inte vill, så går jag tillbaka, och då har ingenting hänt.
En lång tystnad. Kaffemaskinen surrade. Rasmus snarkade.
Max öppnade munnen och stängde den igen. Den höga, säkra rösten som han hade berättat historier med om bastuna i Göteborg och mexikanska tequilaseder hade försvunnit någonstans. När han pratade var rösten liten.
– Ja, viskade han. – Ja. Jag vill. Jättegärna.
Han lyfte kanten på sovsäcken. Elsa gled in.
Max var varm och stor, bredare än Otto, och han höll händerna i luften som om han inte visste om han fick sänka dem. Elsa tog den ena och lade den på sin höft. Hon kände den frysa fast där.
– Du får röra mig, viskade Elsa. – Var som helst. Jag säger till om nåt inte är okej.
– Okej. – Paus. – Elsa.
– Mm.
Max lutade sig så nära att läpparna nuddade Elsas öra.
– Jag har snackat så mycket skit, viskade han. – Alla de där historierna. Göteborg. Den där tjejen i bastun. Jag har aldrig… jag har aldrig varit med nån. Inte en enda gång.
Elsa vred på huvudet och tittade på honom. Max ansikte var förvridet, som om han väntade sig ett slag.
– Jag visste det, viskade Elsa.
– Hur då?
– Du tittar alltid på mig bara när du tror att jag inte ser. Folk som har erfarenhet gör inte så.
Max skrattade. Det var ett ljudlöst, skakigt skratt som gick genom hela hans kropp, och Elsa kände det i sin egen. När skrattet tog slut kysste Max henne. Klumpigt, för hårt, tänderna slog ihop en gång. Elsa lade ett finger på hans läppar och saktade ner honom. Mjukare. Långsammare. Så.
Max var snabb att lära när någon visade.
– Tre regler, viskade Elsa mellan kyssarna. – Inga ljud. Jag bestämmer när vi slutar. Och du kommer inte i natt. Är du okej?
– Jag… ja. Okej. – Han svalde. – Varför inte?
– För att jag säger det. Och för att det gör morgondagen intressantare.
Max förstod inte. Men han nickade.
Elsa vände ryggen mot honom. På sidan, skedande, för att kaffemaskinen var precis bredvid och för att sovsäcken knappt rörde sig i den här ställningen. Hon tog Max hand och förde den in under tröjan, på magen, och sedan längre ner, in under mjukisbyxornas linning.
Max drog efter andan mot hennes nacke. För högt. Elsa lade sin hand över hans och väntade. Snarkningarna fortsatte. Ingen vaknade.
– Tyst, påminde hon.
– Sorry. Sorry. Du är… du är blöt.
– Jag vet.
Och det är inte bara din förtjänst, sötnos. Men det behöver du inte veta.
Hon styrde Max fingrar. Högre upp. Lite. Där. Lättare. I cirklar. Max gjorde som han blev tillsagd, som om han satt på ett prov och ville ha full pott. Hans andning i Elsas nacke blev snabbare, och Elsa kände hur hårt han tryckte mot hennes skinkor genom mjukisbyxorna.
Elsa fiskade upp paketet ur fickan. Den andra kondomen. Hon räckte den bakåt.
– Kan du?
– Jag har övat, viskade Max. – På en banan. Vid sexualupplysningsmontern under nollningen.
– Gick det bra?
– Bananen gick av.
Elsa bet i kudden för att inte skratta högt. Axlarna skakade, och Max skakade bakom henne, och de låg där båda två och hulkade tyst av skratt, som två personer som försöker hålla inne en nysning i kyrkan.
Max händer darrade med folien. Han tappade kondomen en gång längst ner i sovsäcken och fick gräva fram den vid fötterna. Han satte på den åt fel håll, märkte det, svor ljudlöst, vände den. Elsa sträckte sig bakåt och hjälpte till med den sista centimetern. Hennes fingrar var säkra, och hon kände Max rycka till under dem.
Hon drog ner mjukisbyxorna till knäna. Hon lutade bäckenet bakåt och förde in Max i sig med handen.
Max tryckte pannan mot hennes nacke. Hela hans kropp spändes.
Han gled in långsamt, för att Elsa höll honom långsam. Halvvägs. Hela vägen. Elsa kände honom fylla henne bakifrån, och Max andning stannade helt. Hans hand på Elsas höft kramade så hårt att det skulle bli märken.
Den andra. Två första gånger på en natt. Jag är antingen ett monster eller ett helgon, och jag är inte säker på vilket.
– Rör dig, viskade Elsa. – Långsamt. Bara lite.
Max rörde sig. Korta, försiktiga stötar som knappt fick sovsäcken att prassla. Elsa tryckte höfterna mot honom varje gång. Hon tog Max hand och förde den tillbaka fram, mellan benen, och höll den där.
– Här, viskade hon. – Håll fingrarna här. Sluta inte.
Max slutade inte. Han var klumpig men envis, och när han väl hittade rytmen höll han fast vid den som vid livet. Stötarna saktade in, fingrarna blev snabbare. Elsa kände spiralen dra åt för andra gången samma natt, snabbare nu, för kroppen mindes fortfarande den första.
Kaffemaskinen surrade. Någon vände sig i sömnen i konferensrummet. Elsa bet sig i insidan av handleden.
Hon kom mot Max fingrar och runt Max, en lång darrande våg som fick tårna att krulla sig längst ner i sovsäcken. Hon kände hur hon klämde åt runt Max, och Max kände det också. Han gav ifrån sig ett ljud, ett litet, kvävt pip, och Elsa slog handen bakåt över hans mun.
De frös till. Två sekunder. Tre.
Rasmus snarkning tystnade. Allt stod still.
Sedan mumlade Rasmus något som lät som ”protein”, och snarkningen fortsatte.
Elsa drog sig försiktigt loss från Max. Max darrade bakom henne, alldeles på gränsen, och tryckte ansiktet mot Elsas hår.
– Jag kan… jag kan inte… Elsa…
– Jo, det kan du. Andas. Tänk på nåt annat.
– Vad då?
– Tänk på Rasmus med en proteinshake.
Det funkade. Max darrade en stund till, och sedan slappnade kroppen sakta av. Han kom inte. Han låg där bakom Elsa och andades tungt och skrattade på något sätt samtidigt.
Elsa tog av honom kondomen och lindade in den i en näsduk, precis som Ottos. Hon drog upp byxorna. Sedan vände hon sig om, in i Max famn, och viskade samma ord i hans öra som till Otto, ord för ord, för hon hade övat på dem:
– I morgon. När vi firar. Jag vill att du ger mig så många kondomer fulla med din egen grej som du klarar. Och ger mig dem i smyg, så att ingen märker nåt. Ju fler du tar med, desto bättre chans har du i morgon kväll. Men jag lovar ingenting. Fattar du? Ingenting.
Max tittade på henne i mörkret. Ögonen glänste.
– Det är en utmaning, viskade han.
– Det är en möjlighet. Inget löfte.
– Jag gillar utmaningar.
– Jag vet, viskade Elsa och kysste honom lätt. – Det är därför jag frågade dig.
Och för att du är den ende som nånsin har skrattat åt sig själv inför mig.
Ackes plats var vid konferensrummets glasvägg, längst bort från korridoren. Elsa fick krypa förbi två sovsäckar och över en vattenflaska, som hon stoppade precis innan den rullade iväg.
Acke låg på rygg. Sovsäcken var noggrant uppdragen till bröstet, och händerna låg i kors ovanpå den som på en farao. Ögonen var slutna.
Elsa stannade en meter ifrån honom. Hon rörde honom inte.
Om han sover går jag tillbaka. Ingen beröring. Ingenting.
– Acke, viskade hon. Så tyst att det inte skulle ha väckt någon som sov. – Är du vaken?
Ackes ögon öppnades direkt. Ingen sömndrucken blick, ingen förvirring. Han vände på huvudet och tittade på henne.
– Ja, viskade han. – Jag har varit vaken hela tiden.
Elsas hjärta slog en volt.
– Hela tiden?
– Jag sover inte när det är folk omkring mig. Lumpen. – Han gjorde en paus. – Jag hörde din dragkedja. För fyrtio minuter sedan.
Han hörde. Vad mer hörde han?
Elsa visade ingenting i ansiktet. Det hade hon övat på i flera år.
– Och?
– Och jag undrade vart du tog vägen, viskade Acke. – Och sen bestämde jag mig för att det inte angår mig.
En lång tystnad. Bakom glasväggen i konferensrummet hördes någons jämna andning. Sprintplaneringen på whiteboarden lyste svagt i mörkret.
– Jag skulle vilja komma och ligga bredvid dig, viskade Elsa. – Och du får säga nej.
Acke tittade länge på henne. I hans ansikte fanns inte den skräck som Otto hade haft, och inte den sårbarhet som Max hade haft. Där fanns något annat. Eftertanke.
– Ja, viskade han. – Kom.
Han drog ner dragkedjan på sovsäcken i en enda jämn rörelse som nästan inte lät alls. Elsa hade inte vetat att man kunde öppna en dragkedja så.
– Hur gjorde du där?
– Man håller i tyget på båda sidor om dragkedjan. Minskar friktionen. Det lärde jag mig i lumpen.
– Vad mer lärde du dig i lumpen?
Acke svarade inte. Han vände sig bara på sidan och drog in henne i sovsäcken.
Han var inte klumpig. Det var det första Elsa märkte. Händerna var varma och säkra och visste vart de skulle, och när han kysste Elsa var det långsamt och djupt och helt ljudlöst, som om han hade planerat det.
– Du är inte oskuld, viskade Elsa.
– Nej. En flickvän. Efter lumpen. Två år. – Han kysste Elsas hals, under örat. – Men jag har aldrig gjort det här i ett rum med femton personer.
– Det finns tre regler.
– Jag lyssnar.
Elsa viskade dem. Inga ljud. Hon bestämmer. Acke kommer inte i natt. Acke lyssnade till slutet utan att avbryta och var sedan tyst en stund.
– Okej, viskade han. – Jag gör ingenting halvhjärtat. Men jag respekterar gränser.
– Bra.
– Får jag gå ner på dig?
Elsa blinkade. Ingen hade någonsin frågat henne det så rakt.
– Ja.
Acke gled ner i sovsäcken, ljudlöst som vatten. Elsa kände hur han drog ner mjukisbyxorna längs benen på henne, långsamt och noggrant, och vek ihop dem. Vek ihop dem. Inne i en sovsäck. I mörkret. Sedan kom hans händer till Elsas lår och särade på dem.
Hans tunga var exakt.
Det var det enda ord Elsa kom på. Exakt. Han gjorde ingenting av en slump. Ett långt drag nerifrån och upp, sedan stopp alldeles före klitoris. Igen. Tredje gången, och nu rörde han vid den, bara med tungspetsen, och Elsas höfter lyfte från golvet. Acke tryckte ner dem igen med handflatan och fortsatte.
Han lyssnade. Elsa kände det: varje gång hennes andning förändrades ändrade Acke något. Lite snabbare. Lite hårdare. Nej, för mycket, tillbaka. Han lät ett finger glida in och kröka sig, och tungan fortsatte med samma lilla tunga cirkel som inte bröts, fast Elsas lår började darra mot hans kinder.
Elsa tryckte sovsäckens kant mot munnen och bet i den.
Tredje gången samma natt. Hon hade inte trott att det var möjligt. Den var djupare än de två första, långsammare, och kändes som om den började någonstans nere vid ryggradens bas och spred sig åt alla håll. Acke höll henne på plats hela tiden och saktade inte ner förrän hon knuffade bort hans huvud.
Acke kom upp. Han torkade sig om munnen på sovsäckstyget och tittade på Elsa i det gröna halvmörkret.
– Vill du mer? viskade han.
– Ja. En liten stund.
Elsa räckte honom den tredje kondomen. Acke öppnade folien och satte på den i en enda rörelse. Han lade sig över Elsa och tog upp tyngden på armbågarna så att sovsäcken inte rörde sig, och gled in i henne med en enda lång, långsam stöt.
Elsa drog efter andan. För högt. Acke tryckte pannan mot hennes och stannade helt. De lyssnade. Ingen vaknade.
Sedan rörde han sig. Långsamt, djupt, så kontrollerat att det kändes nästan som tortyr. Han tittade på Elsa hela tiden. Elsa tittade tillbaka.
Han tittar på mig som på kod med en bugg i. Som om han letar efter den. Jag vet inte om jag gillar det. Jag gillar det.
Hon lät det pågå i två minuter. Tre. Sedan kände hon Ackes andning förändras, hur axlarna spändes, och lade handen mot hans bröst.
– Nu, viskade hon. – Vi slutar.
Acke stannade på direkten. Han låg kvar i Elsa en stund, panna mot panna, och andades långsamt genom näsan. Elsa kände hans kamp, hur varenda muskel i kroppen ville fortsätta. Han drog sig ut. Han hade inte kommit.
– Tack, viskade Elsa.
– Tacka inte, viskade Acke. – Det var det svåraste jag nånsin har gjort. Lumpen inräknad.
Elsa lindade in kondomen i en näsduk och viskade samma ord i hans öra för tredje gången. Ord för ord. Acke lyssnade utan att röra sig.
När hon var klar var Acke tyst länge.
– Hur många? viskade han till slut.
– Så många du klarar.
– Jag menade… vad är bästa resultatet?
– Det finns inget bästa resultat. Det finns bara ditt resultat. Och jag lovar ingenting.
Acke nickade långsamt. I hans ansikte fanns ett uttryck som Elsa kände igen från sin egen spegel under tentaveckan. Han hade redan börjat räkna.
– Uppfattat, viskade han.
Elsa kröp tillbaka till sin plats. Klockan var tio över fyra. Bakom fönstren hade himlen börjat ljusna. Första maj, grå och blå, och någonstans långt borta skrek en fiskmås.
Hon gled ner i sovsäcken. Låren darrade fortfarande. I fickan på mjukisbyxorna låg tre paket inlindade i pappersnäsdukar, som hon skulle slänga i papperskorgen på toaletten på morgonen, och en tom folieremsa där det en gång funnits tre kondomer.
Tre. Tre killar. Tre gånger för mig, noll gånger för dem. Och i morgon…
Hon blundade och log ut i mörkret.
– Elsa.
Hon öppnade ögonen.
Jonna låg på sidan bredvid henne. Ögonen var öppna, klarvakna och helt nyktra.
– Var var du? viskade Jonna.
– På toa.
Jonna tittade länge på henne. Sedan viskade hon, mycket tyst:
– Tre gånger?
Del 4: Första maj-morgon
Elsa tittade på Jonna. Jonna tittade på Elsa. Utanför fönstret skrek fiskmåsen igen, och kaffemaskinen surrade, och någonstans gav Tobbes luftmadrass ifrån sig en lång, sorgsen vissling.
– Jag vet inte vad du pratar om, viskade Elsa.
– Elsa. Jag sover dåligt på nya ställen. Jag hörde din dragkedja tre gånger. Jag såg inte vart du gick. Jag vill inte veta. – Paus. – Eller jo, det vill jag, men inte nu.
Elsa var tyst. Jonna lutade sig närmare.
– En fråga, viskade hon. – Bara en. Var allt det du ville? Och de andra också?
Elsa funderade. Otto, som hade sagt ja, jag vill två gånger, för att rösten svek första gången. Max, som hade berättat sanningen innan någon ens frågat. Acke, som hade varit vaken hela tiden och bestämt själv.
– Ja, viskade hon. – Allt. Min idé. Och alla sa ja.
Jonna tittade på henne en stund till. Sedan vände hon sig på rygg och drog upp sovsäcken till hakan.
– Okej. Jag frågar inte mer. – Paus. – Men jag håller koll.
– På vad då?
– På allt, viskade Jonna och blundade. – Glad valborg, din galning.
Klockan nio ringde väckarklockan i fjorton mobiler samtidigt, eftersom Pelle hade skickat en kalenderinbjudan till alla. Femton personer reste sig ur sovsäckarna som zombier ur en grav. Någon klagade över huvudvärk, någon annan över hunger, och Tobbe hittades på golvet ovanpå en helt tom luftmadrass, med näsan mot parketten.
– Jag sov som en bebis, sa han.
– Du sov som en pannkaka, sa Linnea.
Pelle bryggde kaffe i den rymdskeppsliknande maskinen, som kunde göra tjugofyra olika kaffedrycker och som Pelle kunde använda en funktion på. Någon hade köpt en påse kanelbullar på Pressbyrån. Halva gänget satt runt bordet i konferensrummet och åt dem till frukost, under sprintplaneringen på whiteboarden. Någon hade ritat en liten snopp i hörnet under natten. Pelle suddade bort den utan ett ord och såg ut som om han hade gjort det förut.
Elsa satt vid kortändan och drack kaffe. Hon hade borstat håret och hade studentmössan på sig igen. De tre näsduksbuntarna låg redan i papperskorgen på damtoaletten, inlindade en gång till i toapapper. Hon kände sig förvånansvärt pigg efter en timme och en kvarts sömn.
Och hon tittade.
Otto satt på andra sidan bordet och åt en kanelbulle så långsamt att det tog tio minuter. Han tittade inte på Elsa en enda gång. Han tittade på bullen. Han tittade på kaffekoppen. Han tittade på serverskärmen på väggen som om han läste något livsavgörande där.
I hans huvud snurrade en enda tanke, samma som när han för tre år sedan hade fått sitt första program att kompilera utan fel.
Det hände. Det hände på riktigt. Elsa Stenström. Jag.
Och direkt efter en annan, som var mycket läskigare:
Så många du klarar. Hur många klarar en människa? Finns det forskning på det?
Han hade redan googlat det halv sju på morgonen i sovsäcken. Resultaten hade varit vaga och mest bestått av forumtrådar, vars trovärdighet han inte ens skulle ha godkänt som källa till en kandidatuppsats. Ett svar påstod att ”en ung kille klarar lätt sex”. Ett annat påstod att tre redan var en bedrift. Ett tredje var bara en bild på en häst.
Sex. Sex är nog för mycket. Men om de andra… det finns inga andra. Hon sa att det här stannar mellan oss. Det finns inga andra.
Han lyfte blicken en gång, försiktigt. Elsa satt vid kortändan och drack kaffe, och det ljusa håret stack fram under mössan. Hon tittade inte på Otto. Hon skrattade åt något Jonna sa.
Det vreds om något i Ottos mage, något varmt och osäkert på samma gång.
Hon tittar inte på mig. Det är säkert med flit. En hemlighet. Det hör till.
Max stod bredvid kaffemaskinen och berättade högt att han hade sovit ”bästa nattsömnen någonsin”. Han ljög. Han hade sovit fyrtio minuter, och av dem hade han drömt om en banan i tjugo.
Det bubblade inom honom. Det var som en kolsyrad dryck som någon hade skakat för mycket och vars kork ingen fick upp.
Jag är inte oskuld längre. Jag är inte oskuld längre. Jag skulle kunna skrika ut det genom fönstret över hela Kungsängen.
Men det kunde han inte. Det var en hemlighet. Och dessutom hade han ju inte riktigt kommit, så den tekniska frågan var om det ens räknades. Han bestämde att det räknades. Han bestämde det tre gånger under frukosten.
– Öhman, du flinar som en idiot, sa Rasmus.
– Jag är bara på bra humör.
– Vem var du med i natt? – Rasmus flinade. – Jag hörde nån fnissa.
Max frös till. En halv sekund. Sedan ryckte han på axlarna så avslappnat han kunde.
– Du snarkade så högt att du hörde din egen röst. Det var du. Du fnissade i sömnen.
– Jag fnissar inte.
– Du sa ”protein”. Två gånger.
Det skrattades runt bordet. Rasmus blev röd och tystnade, och Max kände lättnaden sprida sig i bröstet som varmt vatten.
Ingen vet. Ingen kan veta. Hon valde mig. Mig, som har snackat skit hela året.
Han kastade en blick på Elsa. Elsa tittade tillbaka i en bråkdels sekund, och Max knän höll på att vika sig.
En utmaning. Hon kallade det en möjlighet. Okej. Okej, jag fixar det här. Jag har fixat svårare grejer. Inte egentligen. Men nu fixar jag det.
Hans första problem var logistiskt. I fickorna hade han plånbok, mobil, nycklar och en tiokrona. Inga kondomer. Inte en enda.
Acke satt i fönstret i konferensrummet och skrev en anteckning i mobilen. Han hade en anteckningsapp med mappar: Studier, Jobb, Gym, Inköp. Nu fanns där en ny mapp vars namn bara var en punkt.
I mappen fanns en tabell.
Tidsfönster: 09.30–22.00 (uppsk.). Tillgängligt: ~12,5 h. Återhämtningstid (uppsk., litteraturen varierar): 1–2 h. Realistiskt antal: 4–6. Logistik: hemma (Svartbäcken, 15 min). Kylväska. Is. Överlämningsfönster: Stadsträdgården (kl. 12–15), centrum (kl. 15–19), kväll (?). Risk: Jonna Hellgren håller koll.
Han läste den sista raden två gånger. Jonna satt vid bordet bredvid Elsa och tittade, inte på någon särskild, utan på alla. Hon hade ett uttryck i ansiktet som en människa har när hon har hört något på natten och bestämt sig för att inte säga något om det tills vidare.
Och så var det den andra grejen.
Dragkedjan. Tre gånger.
Acke hade hört den. Han hade hört dragkedjan på Elsas sovsäck två gånger innan Elsa kom till honom. Och en gång efteråt. Han hade tänkt på det hela morgonen, och förnuftet sa en sak och bröstkorgen en annan.
Hon var på toa. Folk går på toa. På valborgsnatten går folk på toa väldigt mycket.
Han trodde inte helt på det. Men han bestämde att han inte behövde tro på det. Han behövde bara spela. Bra.
Han sparade anteckningen och stoppade mobilen i fickan.
Klockan tio började städningen. Liggunderlagen rullades ihop, sovsäckarna packades, och Pelle gick runt på kontoret med en sopsäck som en tyst väktare. Han kollade serverrumsdörren tre gånger. Ingen hade spytt där. Han såg ut som om han hade vunnit Nobelpriset.
Elsa bar sitt liggunderlag mot hissen och kände att Otto gick bakom henne. Hon kände det utan att titta. Otto rörde sig alltid lite som om han bad om ursäkt för att han fanns, och luften runt honom var försiktig.
Det fick plats åtta i hissen åt gången. Elsa klev in sist och vände sig så att Otto stod bredvid henne. Dörrarna stängdes. Trångt: Linnea, Tobbe, tre till, liggunderlag under armarna och ryggsäckar på ryggen. Alla tittade på dörren, för i en hiss tittar man på dörren.
Elsa sänkte handen. Handflatan var bredvid Ottos lår, gömd bakom liggunderlaget.
Hon vände på den. Och lade den mot Ottos skrev. Lätt, men bestämt. Fingrarna kramade genom byxtyget, en gång, långsamt.
Otto stelnade i hela sin längd. Sedan bredde ett flin ut sig i ansiktet som han inte kunde hålla tillbaka. Ett brett, fånigt, lyckligt flin, och han sköt fram höfterna lite, rakt mot Elsas handflata, som ett svar på en fråga.
Hissen plingade på femte våningen. Ingen klev på. Dörrarna stängdes.
Elsa lutade sig en halv centimeter mot Ottos öra.
– Kommer du ihåg, viskade hon så tyst att inte ens Linnea en halvmeter bort hörde. – Jag lovar ingenting.
– Jag kommer ihåg, viskade Otto tillbaka. Rösten darrade av skratt. – Jag kommer ihåg varenda ord.
Hissen kom ner till bottenvåningen. Elsa tog bort handen. Dörrarna gick upp.
Ute var det soligt och kallt, och gatorna vid Kungsängen var fulla av ovvar och ballonger och folk med picknickkorgar och kassar med mjödflaskor. Till Stadsträdgården var det tjugo minuter till fots eller fem minuter med buss.
– Buss, sa Jonna.
– Promenad, sa Pelle. – Frisk luft.
– Buss, sa hela resten av gänget.
Men innan någon hann röra sig öppnade Otto munnen.
– Jag… jag måste hem. Till Flogsta. Jag… glömde… laddaren. Jag kommer direkt till Stadsträdgården.
– Laddaren? frågade Pelle. – Jag har en laddare. Jag har tre laddare.
– Min… min laddare är speciell. Den är… USB-C. Men speciell.
Alla tittade på honom. Otto blev så röd att till och med halsen blev röd.
– Okej, sa Pelle långsamt. – Speciell USB-C. Vi ses i parken.
Otto gick mot busshållplatsen så fort att ryggsäcken guppade. Elsa tittade efter honom och bet sig i insidan av kinden.
På bussen ut till Flogsta satt Otto vid fönstret och tittade på villorna och höghusen som gled förbi. Bussen var nästan tom. Bara en gammal dam med en påse ballonger och två bakfulla backpackers som sov lutade mot varandra.
Han fiskade upp mobilen ur fickan och öppnade kalendern. Han räknade. Till Stadsträdgården halv tolv, om han hann tillbaka. Bussen tjugo minuter åt varje håll. Hemma… han visste inte hur länge hemma. Han hade aldrig tagit tid.
Jag sitter och räknar tid på det. Jag sitter på riktigt och räknar tid på det på bussen. Vem är jag?
Han tänkte på Elsas hand i hissen. Och på sovsäcken. Och på hur Elsa hade sagt det är fint, när han berättat att han aldrig hade gjort det.
Ingen hade någonsin kallat något med honom för fint. Hans mamma hade sagt ”smart”, handledarna ”begåvad” och hans syster ”konstig men helt okej”. Ingen fint.
Den gamla damen med ballongerna tittade på honom från andra sidan gången.
– Du ler, pojk, sa hon. – Bra valborg?
– Den bästa, sa Otto innan han hann tänka. – Den bästa någonsin.
Damen nickade nöjt, som om hon visste något, och räckte honom en ballong. Den var magenta.
Otto bar den hela vägen hem.
Och sedan Max.
– Jag måste till affären, meddelade han högt. – Jag vill köpa… mjöd. Mer mjöd. Jag köper mjöd till alla.
– Vi har redan köpt tolv flaskor mjöd, sa Linnea.
– Jag vill köpa speciell mjöd.
– Vad är det som händer i dag? frågade Tobbe. – Alla har speciella grejer.
– Valborg, sa Max och gick mot ICA.
Och sedan Acke. Han förklarade ingenting. Han tittade på mobilen, nickade för sig själv och sa:
– Jag drar hem och byter kläder. En halvtimme. Svartbäcken.
– Okej, sa Pelle, för man frågade inte Acke något. Acke var Acke.
Tre killar gick åt tre olika håll. Elsa stod mitt i gänget på gatan vid Kungsängen, med studentmössan på huvudet och liggunderlaget under armen, och kände hur något inom henne bubblade som nyss öppnad skumpa.
Jonna kom och ställde sig bredvid henne. Hon sa ingenting på länge.
Sedan sa hon:
– Laddare. Mjöd. Kläder.
– Va?
– Ingenting, sa Jonna och tog Elsa under armen. – Vi tar bussen. Jag vill se vem som kommer tillbaka först.
Max stod i kassakön på ICA Nära. I händerna hade han två flaskor mjöd, så att affärsbesöket skulle ha någon förklaring, och tre paket kondomer. Ett tiopack, ett trepack och ett där det stod Extra Large på sidan. Han hade tagit det från hyllan i panik när ett pensionärspar kom in i gången.
Kön rörde sig långsamt. Framför honom stod en gammal man som betalade med mynt. Max hade svett i nacken.
Sedan knackade någon honom på axeln.
– Max? Du?
Han vände sig om.
Bakom honom i kön stod Linnea Backman. I handen hade hon en påse chips och ett paket näsdukar, och hon tittade ner på Max händer.
Två flaskor mjöd. Tre paket kondomer. Ett av dem Extra Large.
Linnea lyfte långsamt blicken till Max ansikte. Ögonbrynen hade åkt så högt upp att de nästan försvann under luggen.
– Speciell mjöd, sa hon.
Del 5: Stadsträdgården
Max tittade på Linnea. Linnea tittade på Max. Den gamle mannen framför dem räknade sina mynt högt, en krona i taget.
– De är till Rasmus, sa Max.
Det var det första som dök upp i hans huvud, och han visste direkt att det var dåligt.
– Till Rasmus, upprepade Linnea.
– Han bad mig. Han… han har planer. I dag. Han skämdes för att köpa själv.
Linnea tittade på Extra Large-paketet. Sedan på Max. Sedan på paketet igen.
– Rasmus skämdes, sa hon långsamt. – Rasmus. Som förra veckan berättade för hela föreläsningssalen hur han tränar sin bäckenbotten.
– Han är en komplicerad människa.
– Och Extra Large?
Max svalde.
– Han är optimist.
Linneas mungipor darrade. Hon försökte hålla en neutral min och misslyckades. Hon skrattade så att chipspåsen prasslade i handen. Den gamle mannen vände sig om och tittade ogillande på dem.
– Okej, sa Linnea till slut och torkade ögonvrån. – Jag säger inget till nån. Men du är skyldig mig. En stor tjänst.
– Vad som helst.
– Jag ska fundera. – Hon tittade på paketet en gång till. – Och Max. Byt ut Extra Large mot ett vanligt. På riktigt. Det är bättre för alla.
Max bytte. Öronen brann på honom hela vägen till Stadsträdgården.
Stadsträdgården var full. Den var alltid full på första maj, men i år sken solen och vinden hade mojnat, och hela Uppsala verkade ha bestämt sig för att tillbringa dagen på samma gräsmatta längs ån. Filtar bredvid varandra som ett lapptäcke. Ballonger, mjöd, munkar, någon spelade dragspel, någon annan högtalare, och de spelade olika låtar samtidigt.
Gänget hade lagt beslag på en gräsremsa bredvid en stor lönn. Fyra filtar, två kylväskor, en kartong munkar och Tobbes högtalare, som nu spelade Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg. Pelle hade tagit med en campingstol. Han var den ende som satt på en stol, och han såg ut som en kung.
Elsa satt på filten bredvid Jonna och åt en munk. Sockret fastnade på läpparna, och hon slickade dem rena i full vetskap om att minst fyra personer tittade.
Fyra. Rasmus tre gånger. Noteras.
Otto kom först.
Han kom gående tvärs över parken, med ryggsäcken på ryggen och en brun papperspåse i handen där det stod Munkbaren Stadsträdgården på sidan. Han var andfådd, och håret var fortfarande fuktigt, som om han hade duschat. Han stannade vid kanten av filten.
– Tja, sa han. – Jag tog med munkar.
– Vi har redan munkar, sa Linnea. – Vi har en hel kartong.
– Jag tog med… fler.
Tobbe sträckte sig mot papperspåsen.
– Grymt, jag tar en…
– NEJ!
Otto drog undan påsen så snabbt att alla hoppade till. Tobbes hand blev hängande i luften.
– De är… de är till Elsa, sa Otto. Ansiktet var som en tomat. – Elsa sa i går att hon gillar… munkarna från Munkbaren. Speciellt.
Alla vände sig om och tittade på Elsa.
Elsa nickade allvarligt.
– Det gör jag, sa hon. – Jättemycket. Tack, Otto.
Hon sträckte fram handen. Otto gav henne påsen. Deras fingrar nuddade varandra vid handtaget, och Otto släppte inte på en sekund.
Elsa öppnade påsen på glänt, så att ingen annan såg. Där låg en munk, en riktig, sockrad. Under den, invikt i trefaldigt hushållspapper och dessutom i en liten minigrip-påse, låg något annat.
Två.
Två. På en och en halv timme. Till Flogsta och tillbaka. Han har inte legat på latsidan.
Hon stoppade påsen i ryggsäcken, som låg bakom henne på filten. Munken hamnade överst. Hon tittade på Otto, som nu satt vid kanten av filten och stirrade på gräset som om det var det mest intressanta i världen.
– Tack för munkarna, sa hon. Bara det.
Otto nickade. Öronen var knallröda, och han log mot gräset.
Acke kom tjugo minuter senare. I handen hade han en liten blå kylväska av det slaget man får på bensinmackar, och han ställde den på filten bredvid de andra kylväskorna.
– Is, sa han. – Till mjöden.
– Mjöden är redan kall, sa Pelle.
– Nu håller den sig kall.
Ingen sa emot. Acke satte sig i andra änden av filten, så långt från Elsa som möjligt, och öppnade sin egen mjödflaska. Han tittade inte på Elsa en enda gång.
Elsa väntade. Tio minuter. Femton. Sedan reste hon sig.
– Jag går till bajamajan.
– Kön är en halvtimme, sa Jonna.
– Jag vet.
Hon gick mot kanten av parken, där de blå bajamajorna stod på rad som vakter. Kön var lång och full av ovvar. Hon ställde sig inte i kön. Hon gick bakom en stor ek som stod tio meter från kön och väntade.
Acke kom två minuter senare. I handen hade han den blå kylväskan.
– Is, sa han.
Han öppnade väskan. I den låg fyra påsar isbitar, och mitt emellan dem, noggrant placerad, en liten genomskinlig ask av det slaget man köper på Clas Ohlson för att förvara smådelar. I asken låg en, knuten och avtorkad och ren.
På asken satt en etikett. Med prydlig handstil stod det: 1/?
Elsa tittade på etiketten. Sedan tittade hon på Acke.
– Du gjorde en etikett.
– Jag gör alltid en etikett.
– Du vet att det här är hemligt?
– Det är därför det inte står något namn.
Elsa tog asken och stoppade den i innerfickan på collegejackan. Asken var kall av isen, och kylan kändes mot sidan genom tröjan.
Acke tittade på henne. I hans ansikte fanns det där uttrycket igen, samma som i natt. Eftertanke.
– Elsa, sa han tyst. – Jag hörde din dragkedja tre gånger i natt.
Elsa rörde sig inte.
– Jag frågar ingenting, fortsatte Acke. – Jag säger bara att jag hörde. Och att jag spelar ändå.
Elsa tog ett steg närmare. I skuggan av den stora eken, utom synhåll för kön, lade hon handen på Ackes skrev. Jeanstyget var tjockt, men hon kände det ändå, hårdheten som vaknade under handflatan på en gång.
Acke ryckte inte till. Han andades djupt en gång, och sedan lutade han sig mot ekstammen och tryckte höfterna mot Elsas hand, långsamt, som om han tackade ja till ett erbjudande.
– Jag lovar ingenting, viskade Elsa. – Kom ihåg det.
– Jag kommer ihåg, sa Acke. Rösten var låg och lite skrovlig. – Jag har inte bett om något löfte.
Elsa tog bort handen. Hon gick tillbaka till filten, och Acke stod kvar under eken en minut till, som om han väntade på att något skulle lugna sig.
Max kom sist. I handen hade han två flaskor mjöd, och han ställde dem på filten som troféer.
– Speciell mjöd! utropade han.
– Det är ICA Basic-mjöd, sa Tobbe.
– Den är speciell för att jag tog med den.
Linnea, som satt i andra änden av filten, höll handen för munnen. Axlarna skakade. Max tittade inte på henne.
Han satte sig bredvid Elsa. Nära. För nära, och Elsa kände hans spänning som ett elektriskt fält. Han hade inget att ge än. Elsa visste det utan att titta. Max hade varit borta i en timme, och hälften av den hade gått åt till kön på ICA och den andra hälften till att gå runt i Stadsträdgården och leta efter ett ställe där han kunde vara ensam. I Stadsträdgården. På första maj.
– Var var du? frågade Elsa tyst.
– Jag försökte hitta… ett ställe, viskade Max. – Det finns inga ställen här. Kön till bajamajorna är en halvtimme. Den enda buske som finns är upptagen av två nollor som tydligen ”bara snackar”.
Elsa bet sig i läppen för att inte skratta.
– Ingen fara, viskade hon. – Dagen är lång.
Jonna bredde ut en filt till över dem, för det hade börjat blåsa igen. Det var en stor, gammal ullfilt som Pelle hade tagit med från sin mammas sommarstuga. Max och Elsa satt under den bredvid varandra, med knäna uppdragna, och filten täckte dem från midjan och ner.
Elsa stack in handen under filten.
Max frös till när han kände Elsas fingrar vid gylfen på jeansen. Sedan kramade Elsa. En gång, långsamt och bestämt, som om hon kände efter om något var moget.
Max hela ansikte lyste upp. Flinet var så brett och så ohämmat att Tobbe, som satt mitt emot dem, frågade:
– Vad flinar du åt?
– Mjöden, sa Max. – Mjöden är jättegod.
Han tryckte sig närmare Elsa under filten. Höfterna gled framåt, mot Elsas handflata, och Elsa kände honom bli hård under fingrarna så snabbt att det nästan var komiskt.
– Utmaningen gäller fortfarande, viskade Elsa i hans öra. – Men jag lovar ingenting.
– Jag vet, viskade Max. – Jag vet. Jag fixar det.
– Hur då?
– Jag vet inte än. Men jag fixar det.
Elsa drog tillbaka handen under filten. Max blev sittande och stirrade ut över ån som om han såg den för första gången.
Efter tolv reste sig Pelle från campingstolen och höll ett tal. Han höll tal varje valborg, påstod han, fast det här bara var hans första studentvalborg. Talet handlade om hur mjukvaruutveckling är som valborg: allt börjar med stora planer, sedan går allt åt skogen, och till slut äter alla munkar och säger att det var meningen.
– Skål! ropade han. – För buggarna som är features!
– För buggarna! ropade hela gänget, och tre främmande filtar bredvid ropade med, för på första maj ropar alla med.
Linnea berättade om sitt AI-projekt, som kände igen fågelsång via mobilens mikrofon och hittills hade identifierat syntmusiken från Tobbes högtalare som tre olika arter av hackspett. Tobbe köpte tio heliumballonger av en ballongförsäljare och band fast dem i Pelles campingstol, och hela gänget väntade i tio minuter på att stolen skulle lyfta. Det gjorde den inte. Pelle såg besviken ut.
Elsa låg på rygg på filten och tittade upp i himlen. Den var så blå att den såg tillverkad ut. I ryggsäcken hade hon två, i jackfickan en, och runt henne satt tre killar som inte visste om varandra och som alla tänkte på henne just nu. Hon visste det. Hon kände det som sol mot huden.
Det här är konstigt. Det borde kännas beräknande. Det känns mest kul.
Svartsjukan kom vid tvåtiden, och den kom till alla tre nästan samtidigt.
Otto såg det först. Han hade gått för att hämta vatten vid parkens vattenpost, och när han kom tillbaka skrattade Elsa åt något Max sa. Hon lutade huvudet bakåt, och det ljusa håret föll ner över Max axel.
Det högg till i Ottos bröst.
De är bara kompisar. Alla är kompisar. Hon sa att det här stannar mellan oss. Det sa hon.
Han satte sig och åt en munk som han inte ville ha.
Max såg det som tvåa. Elsa hade rest sig för att sträcka på sig och gått bort till lönnen, där Acke satt ensam. Hon böjde sig ner och viskade något i Ackes öra, och Acke nickade. Max hörde inte vad Elsa sa. Han såg bara att hon viskade.
Acke? Acke. Nej. Acke är en robot. Acke är han som räknar vätskeförlust. Hon frågade säkert nåt om en labb.
Han drack mjöden för fort och fick hosta.
Acke såg det som trea, och han såg mer än någon av de andra. Han såg hur Otto tittade på Elsa när hon åt en munk ur påsen han tagit med. Han såg hur Max ansikte förändrades när Elsa stack in handen under filten. Han såg inte handen. Men han såg ansiktet.
Tre dragkedjor. Tre killar som gick åt tre olika håll i morse. Laddare, mjöd, kläder.
Han tog fram mobilen och öppnade anteckningen som hette punkt. Han skrev en ny rad:
Hypotes: jag är inte den ende.
Han tittade länge på den. Sedan skrev han en till under:
Beslut: påverkar inte strategin.
Och en tredje:
Förutom att jag behöver fler än fyra.
Klockan tre reste sig Pelle från campingstolen och meddelade att gänget skulle flytta in till centrum. Till Stora torget, sedan nationerna, sedan vart som helst. Alla började packa ihop filtar och tomma mjödflaskor.
Elsa sträckte sig efter ryggsäcken, och i samma ögonblick lyfte någon annan upp den före henne.
Rasmus.
– Jag bär, sa han och svängde upp ryggsäcken på axeln. – Inga invändningar. En gentleman bär.
– Rasmus, ge hit den.
– Glöm det. – Han flinade. – Vad har du här? Tegelstenar? Den är tung. Och nåt prasslar här inne.
Han drog upp dragkedjan.
Del 6: Speciell mjöd
Elsa andades inte.
Rasmus kikade ner i ryggsäcken. Överst låg den bruna papperspåsen från Munkbaren. Under den en collegejacka, necessären och solkräm. Och längst ner i påsen, inlindat i hushållspapper och i en minigrip-påse, Ottos förmiddagsarbete.
– En munk! utbrast Rasmus och grävde fram påsen. – Du gömmer munkar!
– Rasmus…
Han öppnade påsen. Kikade in. Tog munken och bet av halva innan någon hann säga något.
Otto, som stod tre meter bort och rullade ihop en filt, tappade filten.
Rasmus tuggade. Socker rann ner på hakan. Han tittade ner i påsen, där det nu bara fanns hushållspapper kvar, och rynkade pannan.
– Varför är det så mycket papper här?
– Flottyr, sa Elsa lugnt. – Munkarna från Munkbaren är jätteflottiga. Otto lindade in dem så att min ryggsäck inte skulle bli förstörd.
– Smart, sa Rasmus och nickade uppskattande mot Otto. – Snyggt, Lövgren.
Otto nickade tillbaka. Han var vit som en vägg i ansiktet.
Elsa tog papperspåsen ur Rasmus hand, vek ihop öppningen och stoppade tillbaka den i ryggsäcken. Sedan tog hon ryggsäcken från Rasmus.
– Tack för att du bar. Jag bär själv nu.
– Jag kan…
– Jag bär själv, Rasmus.
Rasmus ryckte på axlarna och gick därifrån medan han åt upp munken. Elsa drog igen ryggsäcken och märkte att händerna darrade. Bara lite. För första gången under hela valborg.
Nästan. Det var nästan.
Hon lyfte blicken. Otto tittade på henne bakom filten. Deras blickar möttes, och Elsa såg i Ottos ögon samma panik som satt i hennes eget bröst. Sedan såg hon den förvandlas till något annat, och Otto började skratta. Tyst, med handen för munnen och axlarna skakande.
Elsa började också skratta. De stod tio meter från varandra på gräsmattan i Stadsträdgården och skrattade så att båda var tvungna att vända ryggen till.
Jonna tittade på dem båda, en i taget. Sedan tittade hon på Rasmus, som slickade socker från fingrarna.
– Jag vill inte veta, sa hon högt, till ingen särskild. – Jag vill inte veta ett enda dugg.
Stora torget var fullt av folk och ballonger och studentmössor. Gänget lade beslag på två bord på en uteservering vid torget, eftersom Pelle kände servitrisen. Servitrisen var Pelles kusin, och Pelle hade lovat henne ett sommarjobb på Granskog, vilket han inte hade någon som helst befogenhet att lova.
Max försvann så fort de hade satt sig.
– Toa, sa han.
– Det är kö till toan här, sa Linnea.
– Jag vet ett bättre ställe.
Han gick tvärs över torget, in genom svängdörren på det gamla grandhotellet och genom lobbyn. Han hade studentmössan på huvudet, den rosa ovven runt midjan och en min så säker som om han ägde stället. Receptionisten lyfte blicken från skärmen.
– Kan jag hjälpa till?
– Jag väntar på en gäst, sa Max. – Från rum… trehundra. Trehundra-någonting. Jag går bara på toa först.
Receptionisten tittade länge på honom. Sedan på ovven. Sedan på studentmössan.
– Andra dörren till vänster, sa hon. – Glad första maj.
Proffs. Hon har sett allt. Hon vet. Nej, hon vet inte. Hon vet.
Toaletten i hotellets lobby var i marmor och guld och doftade eukalyptus. Där fanns tre bås, och alla var tomma. Max gick in i det mittersta och låste dörren.
Han hade precis fått upp jeansen när någon kom in i båset bredvid. Någon som pratade högt i telefon på tyska och lät som om han hade grälat med sin fru i tre år.
Max frös.
Nej. Inte nu. Tänk inte på tysken. Tänk på Elsa. Tänk på sovsäcken. Tänk på hur hon sa ”andas”.
Tysken skrek något om Steuererklärung.
Max blundade och tänkte på sovsäcken. Han tänkte på Elsas rygg mot hans bröst, Elsas fingrar som styrde hans fingrar, den där ljudlösa darrningen när Elsa kom runt honom. Han tänkte på det så noga att tysken försvann helt, och marmorn och eukalyptusen, och hela Stora torget.
Åtta minuter senare gick han ut genom hotellets svängdörr. Receptionisten lyfte blicken.
– Hittade du gästen?
– Hon kom inte, sa Max. – Hon är säkert… sen.
– På första maj är alla sena, sa receptionisten uttryckslöst.
Max kom tillbaka till uteserveringen. I handen hade han pappförpackningen till en ICA Basic-mjödflaska, och i den, bredvid flaskan, inlindad i hushållspapper, den första. Han satte sig bredvid Elsa och ställde förpackningen under bordet, vid Elsas fötter.
– Till dig, viskade han. – Speciell mjöd.
Elsa tittade över kanten på förpackningen. Hon lyfte blicken mot Max, och i hennes ögon fanns något som fick det att rysa längs Max ryggrad.
– Tack, viskade hon. – Var?
– I hotellobbyn. Bredvid en tysk.
– Va?
– Fråga inte.
Elsa flyttade förpackningen till ryggsäcken. Under bordet, i skydd av uteserveringens bordsduk, lade hon handen på Max lår och lät den glida uppåt. Ett grepp, snabbt och hårt.
Max log så att det gjorde ont i kinderna. Han lutade sig närmare, tryckte knät mot Elsas knä och viskade:
– Jag fixar det här. Jag sa ju att jag fixar det.
– Jag lovar ingenting.
– Jag vet. Du har sagt det tre gånger.
– Jag kommer att säga det många gånger till.
Otto försvann från uteserveringen vid fyra. Han sa att han måste lämna tillbaka en bok på Stadsbiblioteket. Stadsbiblioteket låg tio minuter bort, och ingen hade någonsin sett Otto låna en bok, eftersom han läste allt på nätet.
Acke försvann fem i fyra. Han sa ingenting. Han reste sig bara och gick mot busshållplatsen, och Pelle sa ”Acke är Acke” som om det var en naturlag.
De kom tillbaka. Otto efter en och en halv timme, andfådd, med en ny papperspåse från Munkbaren, som han hade svängt förbi via Stadsbiblioteket för att hämta. Acke efter en timme, med samma blå kylväska, med färska isbitar i.
Överlämningarna gick till som i en spionfilm.
Otto gav sin påse när gänget gick från torget mot bussen till nationerna. Han gick bredvid Elsa och räckte påsen till henne som om han lämnade över något hon glömt. Elsa tog den. Deras händer nuddade varandra. Elsa kramade hans fingrar, och sedan, mitt i gänget, i folkströmmen och under ballongerna, lade hon snabbt sin andra hand på Ottos skrev, kramade och tog bort den. Allt gick på mindre än en sekund.
I påsen låg två till. Otto snubblade på sina egna fötter. Han tog emot sig mot en lyktstolpe och blev stående där och flinade som en idiot.
– Är du okej? frågade Linnea.
– Ja! Ja. Jag bara… lyktstolpen. Den stod där.
Acke gav sin ask på bussen. Bussen var full, folk stod tätt, alla höll i takhandtagen. Acke stod bakom Elsa. Han smög ner asken i fickan på hennes collegejacka så smidigt att Elsa kände den först när den redan låg där. Hon kände på etiketten med fingrarna. 2/? Och en till under. 3/?
Två på en gång. Acke hade haft två timmar, och han hade använt dem.
Elsa förde handen bakom sig. På den fullsatta bussen såg ingen någonting. Hon hittade Ackes jeans, lade handflatan mot dem och kramade.
Acke andades djupt mot hennes nacke. Han drog sig inte undan. Han tryckte sig närmare, långsamt, tills Elsa kände honom i hela sin längd mot ryggen, och viskade:
– För två dagar sen hade jag inte trott att jag skulle göra nåt sånt här.
– Vad då?
– Nåt av det här.
– Ångrar du dig?
– Inte en sekund.
Han är den ende som inte säger ”jag vet” när jag säger att jag inte lovar något. Han säger att han inte har bett om något löfte. Det är skillnad.
På nationen lade de beslag på uteserveringen på gården, som var så full av ovvar att färgerna flöt ihop. Klockan var sex, och solen höll på att gå ner snett över taken. Rasmus hade druckit så mycket att hans röst bar över hela gården.
– Jag säger er, sa han i andra änden av bordet till tre kompisar. – I dag händer det. Elsa. Jag känner det. Hon tittade på mig i dag i parken. Två gånger.
– Hon tittade på dig för att du åt upp hennes munk, sa någon.
– Det är en början. Allt börjar nånstans.
Elsa hörde det. Hon satt i andra änden av bordet bredvid Jonna och drack cider, och hon hörde varenda ord.
Hon kände ingen ilska. Hon kände något svalare och mycket mer tillfredsställande.
Han tror att det här är hans spel. Han tror att det finns ett pris nånstans och att han kan vinna det om han bara försöker tillräckligt länge. Och hela tiden, tre meter från honom, sitter tre killar som har gjort mer i dag än han har gjort på hela året. Och han vet ingenting.
Jonna lutade sig närmare.
– Du ler.
– Rasmus är rolig.
– Rasmus är inte rolig. Rasmus är en tragedi. – Jonna tittade på henne. – Elsa. Vad är det du egentligen håller på med?
Elsa drack av sin cider. Hon funderade länge.
– När jag var arton, sa hon tyst, – och sommarjobbade i baren på det där hotellet i Norrtälje, så slog tre killar i personalen vad om vem som skulle få mig först. Jag hörde det. Sen dess har jag undrat varför nån annan ska få bestämma vad jag är. Ett pris. Ett spel. Nåt man vinner.
Jonna var tyst.
– Och nu?
– Nu är jag ingens pris, sa Elsa. – Jag är den som delar ut dem.
Jonna tittade väldigt länge på henne. Sedan lyfte hon sitt ciderglas.
– Jag vill fortfarande inte veta några detaljer, sa hon. – Men det där var en bra mening.
De skålade.
De sista överlämningarna skedde vid nationen mellan sju och åtta.
Max gav den andra och den tredje samtidigt, medan gänget köade för tunnbrödsrulle vid korvkiosken. Han hade varit hemma i Fålhagen, en halv kilometer bort, och kommit tillbaka. De låg i en mjödförpackning. Igen. Han räckte den till Elsa och sa högt:
– Mer speciell mjöd.
– Hur mycket speciell mjöd köpte du egentligen? frågade Tobbe.
– Så mycket som behövdes, sa Max och tittade på Elsa.
Otto gav den femte, som var hans tredje påse den dagen, i toalettkorridoren på nationen. Han sa ingenting. Han räckte bara fram påsen, och ögonen var trötta men lyste.
Acke gav den fjärde sist, vid grinden till gården, när gänget började skingras. På askens etikett stod det: 4/4. Inte fler utan kvalitetskompromisser.
Elsa läste den och fick vända sig bort för att inte skratta högt.
Men precis innan Acke räckte fram asken såg Elsa något hon inte hade väntat sig. Acke tittade på Elsas ryggsäck. Ryggsäcken var öppen, och i den syntes tre bruna papperspåsar där det stod Munkbaren Stadsträdgården på sidan.
Acke tittade på påsarna. Sedan tittade han på dörren till toalettkorridoren, som Otto just hade kommit ut ur. Hans ansikte förändrades inte. Inte alls.
Men Elsa såg käken spännas.
– I morgon är det kick-off för mjukvaruprojektet, sa Acke. – Klockan nio. Du kommer ihåg.
– Jag kommer ihåg.
– Bra.
Han vände sig om och gick. Elsa tittade på hans rygg.
Klockan åtta sa Elsa till gänget att hon skulle gå hem. Hon var trött, sa hon, och det var sant. Hon kramade Jonna. Hon kramade Pelle, som var så trött att han nästan somnade stående. Hon vinkade till alla.
Och när hon gick genom gänget mot busshållplatsen passerade hon tre killar. En i taget. Och viskade samma mening till var och en, så tyst att ingen annan hörde:
– Klockan nio. Ett meddelande skickas. Bara ett.
Otto nickade. Max svalde. Acke rörde sig inte alls.
Elsa gick fram till hållplatsen. I ryggsäcken hade hon tre papperspåsar från Munkbaren, två mjödförpackningar, och i jackfickan fyra små genomskinliga askar med siffror på etiketterna.
Hon visste redan slutresultatet. Hon hade räknat ut det i huvudet efter varje överlämning.
Men när bussen kom och hon satte sig vid fönstret insåg hon att det inte var siffran som gnagde i henne.
Det var Ackes käke.
Del 7: Ett meddelande
Elsas etta i Luthagen var tjugosex kvadratmeter, och av dem var tre bokhylla. I fönstret stod en död basilika, som hon fortfarande vattnade av princip, och på köksväggen en affisch där det stod There’s no place like 127.0.0.1. Sängen var bredare än vad som var rimligt för en så liten lägenhet. Det var den enda möbel hon inte hade snålat på.
Hon ställde ryggsäcken på köksbordet och satte sig.
Klockan var tjugo i nio.
Hon öppnade ryggsäcken och tog fram allt. Tre bruna papperspåsar, två mjödförpackningar i papp och fyra små genomskinliga askar med prydliga etiketter. Hon ställde upp dem på bordet i tre rader, för att hon pluggade till civilingenjör och för att rader var enklare än högar.
Hon öppnade dem inte. Hon behövde inte. Hon visste vad som fanns i dem.
Otto: fem. Acke: fyra. Max: tre.
Tolv. På tolv timmar. Tre killar som inte visste om varandra, och som hade åkt runt i hela Uppsala, från Flogsta till Svartbäcken, från toaletten på Stadsbiblioteket till ett marmorbås på ett hotell, och burit sig själva till henne i papperspåsar och isbitar.
Hon tittade länge på raderna. Hon hade väntat sig att känna något särskilt: triumf, makt, den där svala tillfredsställelsen som hon hade känt på nationsgården medan Rasmus pratade. Och hon kände det. Men under det fanns något annat, som hon inte hade räknat med.
De gjorde det här för mig. Ingen av dem frågade vad de skulle få. De frågade bara hur många.
Hon tog Ackes sista ask och vände etiketten mot ljuset. 4/4. Inte fler utan kvalitetskompromisser. Hon pillade försiktigt loss etiketten med nageln och satte upp den på kylskåpsdörren, under en magnet, bredvid inköpslistan.
Sedan samlade hon ihop allt annat i en påse, knöt ihop den och bar ut den till soporna. Inte för att det inte hade betytt något. Utan för att det redan hade betytt det som det skulle.
Klockan var tio i nio.
I Flogsta, i en korridor på fjärde våningen, städade Otto Lövgren sitt rum.
Han visste inte varför. Elsa hade inte sagt att hon skulle komma dit. Elsa hade inte sagt något annat än ett meddelande. Men händerna behövde något att göra, så han sorterade bokhyllan i bokstavsordning, sedan efter färg och sedan tillbaka i bokstavsordning.
Han var trött. Han var så trött att det värkte i knäna. Han hade gått tjugotvåtusen steg i dag enligt mobilen. Han hade åkt buss mellan Flogsta och centrum två gånger. Och han hade gjort något fem gånger som han aldrig tidigare hade gjort fem gånger på en dag. Han kände sig tom och lycklig, som en kopp som någon druckit den sista droppen ur.
Fem. Är fem bra? Om det inte finns några andra är fem allt. Det finns inga andra.
Han satte sig på sängen och stirrade på mobilen.
Klockan var fem i nio.
Hon sa att hon inte lovar något. Det betyder att meddelandet kanske inte kommer. Hon kanske bara ville se hur långt jag går. Det är okej. Det är helt okej. I går natt var ändå i går natt.
Han tittade på mobilen. Den var tyst.
I Fålhagen, på tredje våningen i ett gammalt hyreshus, låg Max Öhman på rygg på golvet och stirrade i taket.
Hans rumskompis var i Lund och firade valborg, så lägenheten var tom. Mobilen låg på bröstet med skärmen uppåt. Han hade skrivit ett meddelande som han inte skickat, eftersom han inte hade Elsas nummer. Eller jo, från gruppchatten, men ett privat meddelande hade varit för mycket. Det hade brutit mot regeln.
I meddelandet stod det:
Jag vet att jag bara tog med tre. Jag försökte. En var i en hotellobby och bredvid stod en tysk som grälade med sin fru om deklarationen så det var rätt svårt. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att du var den första människan nånsin som visste att jag ljög och gillade mig ändå. Och det är mer än jag nånsin har fått av nån. Även om meddelandet inte kommer.
Han läste det för tredje gången och torkade ögonvrån med handleden.
Tre. Tre är lite. Men hon sa att hon inte lovar något, och om nån annan… det finns inga andra. Förutom… Acke viskade med henne i parken. Nej. Acke frågade om en labb.
Han raderade inte meddelandet. Han skickade det inte. Han lät det bara ligga där, som en sten i fickan.
Klockan var två minuter i nio.
I Svartbäcken, i en etta på bottenvåningen i ett hyreshus, satt Acke Norén vid köksbordet och tittade på anteckningen i mobilen.
Hypotes: jag är inte den ende. Beslut: påverkar inte strategin. Förutom att jag behöver fler än fyra.
Han hade inte tagit med fler än fyra. Det hade han kunnat. En och en halv timme hade gått oanvänd innan Elsa gick. Men han hade bestämt att den fjärde var den sista, för att den femte bara hade varit räkning och inget annat. Och han ville inte att Elsa skulle få något av honom som bara var räkning.
Han hade sett munkpåsarna. Han hade sett Otto komma ut ur toalettkorridoren. Han hade sett Max ansikte under filten. Han hade dragit slutsatsen klockan 14.03, och den hade bekräftats klockan 19.47.
Tre dragkedjor. Tre killar.
Han kände något i bröstet. Inte ilska. Inte ens svartsjuka, exakt. Något som påminde om när koden fungerar men man vet att den fungerar av fel anledning.
Han skrev en fjärde rad i anteckningen:
Hon ljög inte. Hon sa att hon inte lovar något. Hon sa det varje gång.
Och en femte:
Spelar jag igen om jag får chansen? Ja.
Han sparade anteckningen.
Klockan var nio.
Elsa satt vid köksbordet med mobilen i handen.
Den ringde precis före nio. Jonna.
– Jag vet att du inte vill prata, sa Jonna innan Elsa hann säga något. – Jag vill inte höra. Jag ringer bara för att säga en sak.
– Vad?
– Rasmus frågade mig på nationen om du har pojkvän. Jag sa att du har tre. Han skrattade och gick hem. Han trodde inte på mig.
Elsa sa ingenting.
– Elsa?
– Jag är här.
– Jag gissade rätt, eller hur? Tre.
– Jag säger ingenting.
– Bra. Säg inget. – Jonna var tyst en stund. – Är du lycklig?
Elsa tittade på kylskåpsdörren. Etiketten. Den döda basilikan i fönstret.
– Ja, sa hon. – Det är jag. Det förvånar till och med mig.
– Då räcker det för mig, sa Jonna. – Godnatt, din galning. Och om nån av dem är Rasmus så pratar jag aldrig med dig igen.
– Det är inte Rasmus.
– Bra, sa Jonna och lade på.
Regeln var tydlig. Hon hade gjort den själv. Ju fler du tar med, desto bättre chans. Inget löfte. Men en chans. Och chanser var siffror, och siffror ljög inte.
Otto fem. Acke fyra. Max tre.
Hon tänkte på Otto, som hade sagt ”ja, jag vill” två gånger för att rösten svek. Som hade sprungit till Flogsta och tillbaka, och som hade skrattat med henne på gräsmattan i Stadsträdgården när Rasmus åt upp munken. Som inte en enda gång hade frågat om det fanns andra.
Hon tänkte på Acke, som hade vetat. Det var hon säker på nu. Acke visste, och hade ändå tagit med fyra, och skrivit inte fler utan kvalitetskompromisser på etiketten. Han hade inte velat ge något som inte var äkta.
Hon tänkte på Max, som hade tagit med tre och vars ansikte hade lyst upp under filten som en julgran.
En regel är en regel. Jag gjorde den. Om jag bryter den nu är jag lika usel som de där killarna på hotellet, som ändrade reglerna så fort det passade dem.
Hon öppnade meddelandeappen och skrev det första.
Till Otto:
Sysslomansgatan 17 B, lgh 1204. Nu. Du behöver inte ta med något. Ta bara med dig själv.
Hon skickade det. Två grå bockar. Sedan blå. Sedan tre prickar som dök upp och försvann och dök upp igen, som om Otto skrev och raderade tio gånger. Till slut kom ett ord.
Kommer.
Sedan skrev Elsa två meddelanden till. De var korta, och hon skrev om vart och ett av dem tre gånger innan de blev rätt.
Till Max:
Inte i kväll. Jag lovade ingenting, och det håller jag fast vid. Men du var bättre i dag än du tror. På riktigt.
Till Acke:
Inte i kväll. Du vet varför. Och du vet att jag inte ljög.
Svaret från Max kom efter en minut.
Okej. Tack för att du inte lovade nåt. Det gjorde det här till den bästa dagen nånsin. På riktigt.
Och sedan direkt efter ett till:
Ps. Tysken på hotellet var inte påhittad.
Elsa skrattade högt i det tomma köket.
Svaret från Acke kom efter fem minuter. Det var en rad.
Mottaget. Kick-off kl. 9. Kom inte sent.
Elsa läste det två gånger. Hon visste inte om det var en tillrättavisning eller ett löfte eller något mittemellan. Hon tittade på kylskåpsdörren, där etiketten satt under magneten. 4/4.
Det ringde på dörren klockan tjugo i tio.
Elsa hade hunnit duscha, byta lakan och släcka taklampan så att bara lampan i köksfläkten lyste. Hon hade bara en stor t-shirt på sig, samma som det stod It works on my machine på. Hon hade inte tänkt på något annat än hur hon inte tänkte tänka på något.
Hon öppnade dörren.
Otto stod i trapphuset. Håret var blött, och han hade bytt till en ren tröja, och ögonen såg ut som om han hade sovit en timme det senaste dygnet, vilket stämde. I handen hade han en brun papperspåse där det stod Munkbaren Stadsträdgården på sidan.
Elsa tittade på påsen. Sedan på Otto.
– Otto, sa hon långsamt. – Jag sa att du inte behövde ta med något.
Otto räckte fram påsen. Händerna darrade, och i ansiktet bredde samma breda, fåniga, lyckliga flin ut sig som i hissen.
– Det är en munk, sa han. – En helt vanlig munk. Jag lovar. Jag åkte och hämtade den med sista bussen, för de var slutsålda överallt annars. Jag tänkte att du säkert var hungrig.
Elsa tog påsen. Hon öppnade den. Där låg en munk, sockrad och lite tillplattad efter resan, och ingenting annat.
Hon tittade länge på den.
Sedan ställde hon påsen på byrån i hallen, grep tag i Ottos tröjkrage och drog in honom.
Del 8: Priset
Dörren slog igen bakom dem. Otto vinglade in i hallen, fortfarande med skorna på, och Elsa kysste honom innan han hann säga något.
Det var inte nattens ljudlösa, försiktiga kyss. Här fanns ingen som snarkade. Ingen kaffemaskin, ingen serverskärm, ingen Rasmus. Elsa kysste honom med hela sig, med händerna i hans blöta hår, och Otto släppte ut ett ljud ur halsen som han inte hade fått släppa ut natten innan.
– Det får låta, sa Elsa mot hans mun. – Här får det det. Grannen är döv.
– På riktigt?
– Nej. Men hon är pensionär, och hon är i sommarstugan.
Otto skrattade, och Elsa skrattade, och de stod i hallen panna mot panna. Sedan sparkade Otto av sig skorna så hastigt att den ena flög ända in i köket och träffade basilikakrukan.
– Sorry. Din växt…
– Den har varit död sen mars.
– Okej. Bra. Eller inte bra, men…
– Otto.
– Ja?
– Sluta prata.
Han slutade.
Sängen var två steg bort, för allt var två steg bort i en etta på tjugosex kvadrat. Elsa knuffade ner honom så att han satt på sängkanten och ställde sig framför honom. Hon drog t-shirten över huvudet i en enda rörelse och släppte den på golvet.
Hon hade ingenting under.
Otto stirrade. Ljuset från köksfläkten gjorde hennes hud gyllene, och det ljusa håret föll ner över axlarna, fuktigt efter duschen. Otto hade känt henne i sovsäcken, i mörkret, genom tyg och viskningar. Men han hade aldrig sett henne.
– Du… sa Otto och tystnade.
– Jag?
– Jag vet inte. Jag hittar inte ordet. Jag är kodare. Jag har inga ord för sånt här.
– Försök.
Otto funderade. Han tittade upp på Elsa, och ögonen var lite blanka.
– Du skulle kompilera på första försöket, sa han. – Utan en enda varning.
Elsa skrattade så att hon fick stödja sig mot Ottos axlar.
– Det är den nördigaste komplimang jag nånsin har fått.
– Det är det bästa jag kan.
– Den är perfekt.
Hon böjde sig ner och drog av Otto tröjan. Sedan jeansen, som fastnade runt anklarna, eftersom Otto inte hade knäppt upp den andra knappen under den första. De brottades med dem tillsammans i en halv minut, tills Otto ramlade bakåt på sängen med jeansen kvar runt ena ankeln. Elsa drog av dem som om hon skalade en banan.
Boxers. Pixelkalkoner.
– Du har jättemånga sådana, sa Elsa.
– De var på rea. Tio par.
– Du köpte tio par kalkonboxers.
– De var jättebilliga.
Elsa drog av dem. Otto var redan hård, helt och hållet, och han täckte sig instinktivt med händerna, tills Elsa tog hans händer och lyfte bort dem och höll dem mot sängen bredvid hans huvud.
– Vi gömmer ingenting, sa hon. – Inte längre.
Otto nickade. Bröstkorgen höjdes och sänktes.
– Elsa, sa han. – Jag vet inte om jag har… jag gjorde det fem gånger i dag. Jag vet inte om jag har nånting kvar alls.
Elsa tittade ner på honom. Hon rörde vid honom med fingertopparna, lätt, och Otto ryckte till i hela sin längd.
– Det ser ut som att du har det, sa hon.
– Det är fysiologi. Det betyder inte… om jag inte klarar…
– Otto. – Hon böjde sig ner och kysste honom. – Om du inte klarar det så äter vi munken och tittar på nåt dumt på Netflix och så sover du här. Det är också okej. På riktigt.
Otto tittade länge på henne.
– Du menar det.
– Jag menar det.
Något i Ottos ansikte slappnade av. Han drog ner Elsa mot sig, hud mot hud i hela längden, och kysste henne långsamt, och Elsa kände hans hjärta slå mot sitt.
– Jag vill försöka, viskade Otto. – Jag vill ha dig. Om du vill.
– Jag vill. Det är därför du är här.
Hon sträckte sig efter lådan i nattduksbordet. Kondompaketet var nytt, oöppnat, tio stycken. Hon hade köpt det på Pressbyrån vid Centralstationen på vägen hem, och i kassan hade expediten tittat på henne och sedan på paketet och sagt ”glad första maj” med exakt samma röst som receptionisten på hotellet hade sagt det till Max. Det visste Elsa inte om.
Hon rullade på kondomen på Otto långsamt. Hon kände hur Ottos magmuskler spändes under fingrarna och hörde honom andas in mellan tänderna.
– Du kommer inte direkt, sa hon. – Jag vill ha dig ett tag. Är du okej med det?
– Ja. – Otto skrattade nervöst. – Jag har övat på det här hela dagen. Jag är världsbäst på att inte komma nu.
– I kväll får du komma, sa Elsa. – I kväll är det regeln.
– Vad då?
– Att du kommer. Med mig.
Hon klättrade upp på Otto. Grensle, med knäna mot madrassen på båda sidor om hans höfter. Hon tog honom i handen och styrde in honom i sig och sänkte sig. Långsamt. Så långsamt att det tog en halv minut, och hela tiden tittade Otto henne i ögonen och höll henne om höfterna som om hon var något ömtåligt.
När han var helt inne i Elsa slöt Otto ögonen.
– Det får låta, sa Elsa.
Otto släppte ut det. Ett långt, lågt, darrande ljud, som inte var ett ord men som innehöll alla ord han inte hade kunnat säga. Elsa kände ljudet i hela kroppen.
Hon började röra sig.
Det här var inte gårdagsnattens korta, ljudlösa gungande. Hon reste sig och sjönk ner i hela längden, långsamt först, med händerna mot Ottos bröst, och tittade ner på honom. Otto tittade tillbaka. Glasögonen låg på nattduksbordet och blicken var lite suddig, men den släppte inte Elsa för en sekund.
– Du är, sa Otto hest, – otrolig.
– Du kopierar mig.
– Jag är kodare. Copy-paste är min grej.
Elsa skrattade, och skrattet fick henne att klämma åt runt Otto, och Otto svor högt för första gången under de åtta månader som Elsa hade känt honom.
Hon rörde sig snabbare. Otto började möta henne varje gång, klumpigt först, sedan i rätt takt när han väl hittade den. Elsa tog hans händer och förde dem till sina bröst. Otto mindes vad Elsa hade visat honom i natt. Tummarna över bröstvårtorna, lätt, i cirklar. Han hade alltid lärt sig snabbt.
Elsa lutade sig bakåt. Hon stödde sig med händerna mot Ottos lår och ändrade vinkel, och nu träffade varje rörelse något som fick andningen att stocka sig. Otto tittade upp på henne och såg henne helt och hållet i köksfläktens ljus, böjd och rörlig, och i hans ansikte fanns ett uttryck som var hälften misstro och hälften bön.
– Rör vid mig, sa Elsa. – Här. Som jag gjorde i natt.
Otto lät handen glida in mellan dem. Han hittade rätt på första försöket. Han tryckte tummen mot klitoris och snurrade den långsamt, och Elsa sa hans namn högt, så högt att det ekade mellan väggarna i den lilla ettan.
Ingen vaknade. Ingen snarkade. Ingen sa protein.
Elsa kände spiralen dra åt för fjärde gången på ett dygn. Men det här var annorlunda. Det var inte tyst och inte hemligt. Det steg långsamt och säkert, som tidvatten.
– Otto, sa hon. – Nu. Kom med mig. Nu.
– Jag… Elsa…
– Nu. Jag vill känna det.
Hon kom först, en bråkdels sekund före, och hela kroppen klämde åt runt Otto, och hon skrek. Skrek på riktigt, högt, för första gången på tjugofyra timmar. Otto kände det. Han kände varje våg. Och det han hade hållit tillbaka i sovsäcken i natt och hela dagen på Uppsalas gator släppte till slut. Han stötte in i Elsa en gång till, djupt, och kom inne i henne i kondomen med ett långt, trasigt ljud som lät lite som om han grät.
Elsa föll ihop mot hans bröst. De låg där andfådda. Ottos hjärta bultade mot Elsas öra som en trumma.
– Det fanns, sa Otto till slut upp mot taket. – Det fanns nåt kvar.
Elsa skrattade mot hans bröst så att de båda skakade.
Senare, när kondomen låg i soporna och munken var uppäten till hälften var och Otto sov i hennes säng i kalkonboxers med öppen mun, satt Elsa vid köksbordet i bara t-shirten och tittade på kylskåpsdörren.
4/4. Inte fler utan kvalitetskompromisser.
Mobilen låg på bordet. Det fanns tre olästa meddelanden.
Från Jonna: Lever du? Svara inte om du inte gör det. Eller om du är upptagen. Jag vill inte veta vilket. 😂 Men berätta nån gång.
Från Max: Godnatt. Ingen press. Jag ville bara säga det högt till nån. Tack för i går. Och för i dag. Jag kommer aldrig att glömma den där tysken på hotellet.
Och från Acke, skickat klockan 23.48:
Jag vet att jag inte var den ende. Jag visste det klockan två i eftermiddags. Jag är inte arg. Jag ville bara säga att jag vet, för jag vill inte att du ska tro att jag går att lura. Du lurade mig inte. Du sa att du inte lovade något. Om spelet fortsätter nån gång så spelar jag. Men nästa gång gör jag mina egna regler.
Elsa läste det tre gånger.
Det rörde sig något i bröstet som hon inte hade känt sedan köksdörren på hotellet. Inte rädsla. Något besläktat med det, men varmare.
Han vet. Och han vill spela ändå. Med sina egna regler.
Hon svarade inte. Hon lade mobilen med skärmen nedåt och gick tillbaka till sängen och kröp ihop bredvid Otto. Otto mumlade något i sömnen som lät som ”kompilator” och drog henne närmare.
Klockan nio nästa morgon var föreläsningssalen full av trötta förstaårsstudenter. Hälften hade fortfarande ovvarna på sig. Någon sov på klaffbänken. Pelle delade ut kaffe ur en termos.
Kursansvarig för mjukvaruprojektet ställde sig bakom katedern och visade en tabell på väggen.
– Projektgrupper, sa hon. – Team på fyra personer, slumpmässigt lottade. De kommande fyra månaderna gör ni allt tillsammans. Dagliga standups, sprintar, kodgranskningar. Ni kommer att känna varandra bättre än era egna familjer. Lycka till.
Elsa tittade upp på duken. Hon letade efter sitt namn.
Team 7: Stenström, Lövgren, Norén, Öhman.
Hon läste det igen. Och en tredje gång.
På vänster sida i salen tittade Otto, som hade kommit dit med henne från Luthagen med samma buss men genom olika dörrar, upp på duken och frös till.
Mitt i salen tystnade Max, som just höll på att berätta något högt för Tobbe, mitt i en mening.
Och till höger, på första raden, vände sig Acke Norén långsamt om på stolen och tittade rakt på Elsa. Ansiktet förändrades inte. Inte alls.
Men mungipan ryckte till.
Två rader längre bak höll Jonna händerna för ansiktet och skakade ljudlöst.
Elsa lutade sig bakåt på stolen. Hon tittade på duken, och sedan på de tre killarna, som alla tittade på henne, och som ännu inte visste att de andra också tittade. Eller två av dem visste inte. En visste.
Fyra månader. Dagliga standups. Kodgranskningar.
Hon log.
Och ingen har ännu sagt vem som är scrum master i det här teamet.